Fladdermöss, det gåtfulla mycket säregna djur som ondskan valt att ge skulden för pandemin var den perfekta syndabocken. Dess beteendet fick många att associera till en blodtörstig vampyr som med sina turer ut i nattens becksvarta mörker enbart ville ont och dess något udda yttre attribut utan fjädrar med läderartad hud och ljudligt fladdrande vingar gjorde den mycket snarlik en sjuk fågel. Helt klart en dålig kombination om man vill bli lämnad ifred. Jag älskar dessa djur och minns tydligt en sen sommarkväll förra året när jag satt där jag nu sitter i min solstol på balkongen. Vissa visslar, pratar eller sjunger när faran lurar runt hörnet och andra sjunker tysta in i ett lugn. Jag är inte som andra, men kan i en evighet sitta tyst försjunken i mina minnen av en svunnen värld.

Mot ljuset, som från ingenstans, kom de flygande ur mörkret, sökande, klumpigt fladdrande, flyende, en efter en och satte sig. Stora, lurviga, v-formade nattfjärilar, landade på den inglasade balkongens immiga fönster. Krypande utan att efterlämna några spår virrade de bländade runt med vingarna räddhågset vibrerande i nattbrisen. Ett minne från en sen sommarkväll på Orust när farsan hängt upp ett stort vitt lakan i skenet från en stark lampa ploppade upp i mitt medvetande. Vi skulle fånga in och artbestämma de många nattflyn som drog sig till ljuset. Imman på skjutfönstrens insidor medförde att världen nedanför blev något suddig och borta var omgivningens alla skarpa kontraster. Detta dålde mycket effektivt mina möjligheter att se de jagande fladdermössens febrila födosök. Irritationen över att vi tvingats hänga en del av gårdagens tvätt på tork i lägenheten och de immiga rutor detta medfört förhindrade mig dock inte från att lägga märke till det skådespel som utspelade sig där ute i mörkret. Jag kände nämligen igen ljudet från jagande fladdermöss. Vid ett fiskafänge i Stockholmstrakten fick jag problem med dessa då jag nattetid med fluga försökte lura någon av de något större regnbågar som med mörkrets inbrott ofta drog sig närmare land. Det upplevdes som läskigt när fladdermössen då och då i sin jakt snuddade vid fluglinan och jag vet inte vad jag skulle ha gjort om någon av de små flygande luftakrobaterna fastnat på kroken. Kanske gav linan i sin bågformade färd genom luften ifrån sig ett bedrägligt eko, tänkte jag. Fladdermöss utstöter ju i sin jakt på flygfän ett ljud och använder sedan ekot när ljudet studsar tillbaka mot något för att lokalisera sitt byte. Det verkade dock som om de efter ett tag lärde sig att skilja på min lina och de sländor som stod på deras meny. Jag satt där på vår balkong, sippade på en kopp kaffe och kunde nöjd konstatera att ingen av nattfjärilarna i sin färd motljuset lyckats med bedriften att ta sig in. Som diffusa små vålnader jagade hungriga fladdermöss där utanför min balkong. Jag såg dom inte, inte när glaset immat igen så pass, ingen chans, men kunde höra deras fladdrande vingar och när jag kikade genom en glipa mellan skjutglasen såg jag förbiflygande siluetter avteckna sig mot natthimlen. Nedanför på marken avslöjade också kringirrande skuggor vad som försiggick. De feta nattfjärilarna som sökt sig mot ljuset stod sannolikt på deras meny.