Då dagen kom.

Innan allt var förbrukat, hann jag reflektera.

Det vackra i livet.

Som månljus mot metall.

Stod saknaden klar i mörkret.

Jag skulle sakna soluppgången.
Jag skulle sakna min måne.
Jag skulle sakna mina bergs majestätiska silhuetter och deras porlande vattenådror.
Jag skulle sakna djuren och alla sjungande fåglar.
Jag skulle sakna mina träd och allt som lever.

Vid dagens slut.

När allt var förbrukat och jorden urholkad.

Stod saknaden kvar i mörkret.

Jag saknade natten som dagen.
Jag saknade doften av havet och värmen av sanden mellan mina tår.
Jag saknade ljudet av vinden och smaken av någon annan.

Mest av allt saknade jag att vara av vår natur.

Med en levande känsla av kärlek.

Få leva.

Genom dina sinnen.