Jag blickade runt för att se om jag vågade.
Jag tittade och inget jag såg, de var då de kröp fram
likt en larv på sommarens gröna blad så kom det
leendet.
Ingen ser mig i mörkret jag finner mig i
men jag måste se, så ingen gömmer sig här med
för här är jag lycklig, jag skrattar och ler
Någon skulle ju kunna undra om de såg
Vad skulle jag svara då?

Så fånigt skulle jag säga, men, det är bara mänskligt
att vara dolt kär. Att känna solens strålar i sitt bröst
genom några svarta ord på vit bakgrund

Ja hur kommer det sig att de är så? Att kärleken är
som en fantastisk drog! Den kommer smygande
effekten, efter intaget är ruset direkt, strålande och sprudlande!
Man springer i cirklar och ser lyckan i alla ting! Men
när kicken är avgången, är de som alla droger
man sjunker ihop känner ångest och sorg
ensamheten ekar och hånar en...

Likt vilken knarkare som helst söker man sig till det
drogen. Men kärleken, hur ska man hitta rätt?
Vad är de som krävs, för att kunna inicijera
och få önskad effekt?

När mörkret kring mig sluter sig närmare blickar
jag åter runt igen. Leendet har smygit iväg
nu är jag helt ensam igen. Inget mer än förakt
eller sorg, vilar som tunga och kalla snöberg
på mina axlar.