Min släkt är så stor så vi brukar lösa förfarandet med att hälsa på varandra på följande sätt.
Först hälsar A och B på varandra, varpå dessa bägge i tur och ordning hälsar på C.
Dessa tre hälsar sedan i tur och ordning på D och så vidare.
Vi har funnit att detta förfarande brukar fungera skapligt.
Ett tillfälle då det inte fungerar så bra är när exempelvis släkting E eller P frågar varför den eller dessa inte har fått sina bokstavsskyltar.
Att det inte skulle finnas några sådana att få, det kan de bara inte förstå.

Denna hälsningsprincip kläcktes av en släkting till forskare som behövde en ordning i sitt forskande för att kunna hålla reda på vilka arter i odlingarna som testats och ännu inte testats.
Vilket sedan efter en stunds sovande på saken ledde fram till principen ifråga.
Vilket i sin tur väcktes av att ha sett på en ishockeymatch där bortalaget och hemmalaget stod på varsin rad för att lagens medlemmar lättare skulle kunna hälsa på varandra än om de sökte hitta motståndarnas medspelare i andra laget fritt ute på isen i en enda stor sökandes gröt.