jag ser ett ensamt löv på marken
där jag går på gator
av asfalt

världen sover när
jag följer mitt hjärta
och går hem

dagar har gått
timmar passerat och
jag saknar din hand

min ensamma tår har fastnat
på kinden som en diamant
som sörjer och gör sig påmind

på natten genom asfaltsöken
lever jag för stunden
och skymningen är sen länge förbi

som ett spöke på flykt genom en stad
en sömngångare
med brustet hjärta

hösten är på väg mot samma håll
påminner om dina ögon
med blågrå nyans

det är långt till nästa vår
och jag vill någon annanstans
till något varmare

månen ser ut som en staty
om jag var där kunde jag förlåta
och börja om mitt liv

fångad av en trasig värld
där änglarna inte når mig på väg
genom mil av lagad asfalt

jag är ett spökskepp som drar förbi
vilse på öppet hav
där jag flyter runt i natten

en ensam fågel som sitter där
på kyrkgrinden
vingklippt och sorgsen

genom gator av asfalt
tar vi oss hem
tillbaks från ett trasigt liv