Den släpande skulden
Fasan i flaskhalsen i det döda utrymmet
av svavel. Sväljer gom och innanlår
sakta.
Dagar bestående
av Guds vackraste ord.
All skuld min
naivitetens jämfotahopp
De största
offrens skulder redan betalda. Dyra.
Så satans orättvisa Guds egentliga
rikedomar.
Blöder invid väggar
gränsvakter står med dödspiskor.
Slår.
Ber oss i verkligheten om just nåd
hör ni inte att de ber oss. Det
döva svarar ja det seende funderar
tecknar ord med himlar i.
Vi gör det vi
lyckans pastejer. gör naiva
enkla grejer. På rad. I flertal.
Tackar gör skulden.
Det vanliga. Stänger dörr. Tar hand och
farväl
det är oftast inget mer. Aldrig just nåt
mer.
Han hade tur tänker tanken innan
Svenssonsbilen, hemfärd, rimfrost
under huven
en ängel ska ha det. Ett leende
värma kupén om guden tagit
sig i kragen.
livets tysta ironi.
Vars öde ristat tystnad i en nordisk
svartblå himmel.
Himla tur att himlen
rutade in
i just det rätta facket.
av hävd och vana knäböjde
av
rädsla inför den vredgade
den störste