Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett av alla de där ögonblicken som jag sparat.

Vi sitter i fåtöljerna med fårskinn och stirrar på varandra. Jag bryter ögonkontakten först. Vänder blicken mot utsikten genom fönstret istället. Det är skymning och jag känner mig jagad. Ute har snön börjat falla igen och det är den tredje dagen. I min ficka spelar telefonen Eldkvarn.

väskan är redan packad
men jag vill inte gå
hur lämnar man den man älskar?
jag kommer aldrig att förstå


Vill du berätta? Frågar hon igen och jag håller fast i mina händer. Jag skakar fortfarande okontrollerat och kallsvettas om ryggen. På samma gång kan jag reflektera över det. Ser mig själv utifrån. Hon som är så jävla samlad hela tiden. Så jävla duktig. Har hon mage att sitta här och ta det ordet i sin mun? Hora. Jag piskar mig själv så som jag tror att de ska piska mig sen. Snart finns det inget de kan säga om mig för jag har använt alla orden.

Jag tror det var

jag gråter ju!? Hur kan man bryta ihop och samtidigt vara helt kall? Jag får tvinga mig att säga det. Tvinga mig.

våldtäkt.

Hon nickar. Hon visste det redan. Hon ville bara höra mig säga det. Nu brusar det i mina öron och jag är så trött. Så där akut trött. Jag skulle vilja rulla ihop mig på hennes runda matta och somna. Nu har jag sagt det. Brutit ut det ur mig själv och lagt det på bordet mellan oss. Ett mödosamt steg till. Snart är det bara ett ärr i mig bland andra.

Mörkret faller utanför fönstret och det är den tredje dagen. Jag har slitit ut en del av mig och jag sitter där i fåtöljen med fårskinn och blöder. I min ficka viskar Plura

det vilda livet rev mig
någon reser och nån blir kvar
guds ära till dem som stannar
och bär de döda till sin grav

och jag blöder.




Fri vers (Fri form) av embla
Läst 167 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-01-29 14:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

embla