Ensamheten sänker sig ner över mig
som ett svart olustigt tygstycke

det blir svårt att andas
och jag kan höra mina väsande andetag

jag kämpar för att ta mig ur
men mörkret är kompakt

måste söka en ljusstrimma
var finns den
inte här
inte där

paniken kommer krypande
längs med ryggraden.

Är allt hopp släckt
har ljuset sugits upp
tagit slut-slocknat

då ser jag plötsligt
ett svagt litet ljus skymta
långt där borta

och hoppet om att slippa vara ensam längre
tänds.