de var en siluett

i djupet av de två var lögn
en ring som träs på fingrar
av och på

Det tycktes mig som jag var
en av dem som aldrig ville
stillna

satte mannen på
gungbräda

I början glider viljan

gapet hänger fritt från tyngd
jag lämnat fri

brädan har en nästan
90 gradig lutning

så lätt så fri änden bakom
ryggen

vi två är samlade på hans
sida


flyttar mig lite låter
huvudet möta skyn
speglas varje
ögonbryns vinkel i detta ovan


kärleken


älskar mig inte än

inte förrän tyngden väger jämnt

då trycker intelligensen in

säger varmt att väljer mig


Gungbrädan skakar,

orden
som de uttalats gällde någon
drömd del

långt långt ner

Mitt hopp fortplantad i brädan

ingen risk att lutning
upphör

ingen tvingas kliva av





Kärleken. Om min Gud funnits
han hade lyft

lyft mig av

låtit orden bli till handling
en dag



så då sitter jag vippandes
allena


guden stålar i mitt bröst



men intet här