Jag reser åter lugnt mot ljuset som
beklär mitt hem i blodröd solnedgång.
På himlen sjunger Venus tyst sin sång
om allt som kom och gick, och återkom.

En nyväckt tongång, där förr förekom
en tomgång, stum, som likt en följetong
bedövade min själ med sin jargong
av monoton tonalitet runtom.

Men i det nyförlösta, som ger klang
av nya sammanvävda sammanhang,
är det en okänd ödeshand som styr.

Jag närmar mig en outforskad hamn
och företeelse som saknar namn.
Jag reser mot en solnedgång som gryr.