Nu ä enn trötter på dä-hära,
dä kålla väärt får ta slut.
Enn varnar om fingrar å tära,
om dä ä så enn vågar säk ut.

Att Göje ä kåller, dä vet enn,
dän kållaste månen på år't.
Enn önskar enn vore en feet-en,
så enn ente fröse så svårt.

Män dä ä-la en tröst mä detta,
dä jussnar, när daara går.
Å inget kan sinnet så lätta,
som när enn ser att det lir mot vår.

Ingvar Björkdahl