7.
Men nu kan kransen ligga där och krotta!
Jag måste krypa hop och ögat sluta
jag måste dra mig bort mot min kajuta
I morgon kväll jag åter blir en Lotta

Till kojs jag gick, behövde icke skotta
i drömmens land jag fann en annan ruta
av små figurer kunde jag då njuta
men klockan ringde, redan före åtta

Ånej! men plötsligt stod jag bredvid sängen
och svaja’ tills balansens grund jag hittat
och pö om pö kom rimmen fram i långdans

ur hjärnan under natten – bara bängen!
Det störde svårt – om rimmen ändå gittat
att ge reson åt Musans egen trångfrans

8.
Att ge reson åt Musans egen trångfrans –
det är väl knappast möjligt vid den tiden
ty klockan åtta (drygt!) är tiden vriden
ur led, sån visdom fås ur denna mångskans

Men hjärnan går igång likt gammal tångstans
emellan fingrar små, om än förliden
och vriden smått ur led så vaknar iden
och plågar svårt poeten med sin vrångglans

Du sova vill nån timme, men nu startar
din motor strax när fika står på bordet
då bör du inte slösa bort din gåva

Du ser, sonettens krans sig faktiskt artar
den vinglar smått men stöder sig på ordet
Stå ej som fån, men mottag Musans håva!

9.
”Stå ej som fån, men mottag Musans håva!”
Så gärna jag det gör, men ögats blundmån
är större, givmild, lockar mig till stundrån
att icke somna om jag knappt kan lova

Jag knaprar slött på brödets rika gåva
mig gläder att jag aldrig gjort ett hundlån
om än jag mig beter som riktigt rundspån
jag helst i kattens rike önskar sova

- Vad är det här för dravel? – en sonettkrans
poeten önskar skriva men hon driver
som vanligt lätt åt sidan när hon prövar

hur orden sig beter närhelst hon övar
På skallen håret glesnar, hårt hon river
Hon tror att där man finna kan en nätt dans