Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag vet inte, känner du igen det?


Obesvarad = förbjuden?

Där står hon, i ett rum fullt av människor, ändå känner hon sej ensam. Hon tittar till höger, till vänster. Samtidigt som hon drar blicken ner mot golvet faller en tår och vattnar hennes sträva kinder. I tron på att jag inte ska hinna se, torkar hon hastigt bort den och klistrar på ett leende. Är Karlssons klister vattenfast? I så fall använder hon sej utav ett annat, för tårarna slutar inte rinna och leendet avtar mer och mer.



Hon kan inte släppa tanken om hur han håller om henne, hur han kysser henne varmt, hur hon lägger sin själ i hans händer. Hon vill ha honom nära, alldeles för nära. Hans närhet, det finns inget bättre. Det är något speciellt, han har berört henne så hårt, han får inte försvinna, det går inte hon klarar det inte. När hon pratar med mig säger hon att hon klarar det, men jag vet att påklistrad lycka inte håller i längden. Ingenting håller i längden. Ibland frågar hon sej själv om det verkligen är värt det, ska man släppa allt och lite mer för att få mindre än minst? Han ger ingenting, det skulle han aldrig göra. Han är så ond mot henne, hon ger en evighet men vad är det när en fjärils livslängd är en dag. Så säger han alltid till mig men jag håller det för mig själv. Jag vill inte att hon ska veta. Fast egentligen så tror jag nog, eller jag vet att hon vet men ibland blundar man för sanningen. Man ser det man vill se och man hör det man vill höra, är det inte så alla mammor säger till sina små barn när det inte lyssnar? Hon är också rätt liten, han ser henne inte i alla fall, trots att hennes själ skriker, den själ hon en gång la i hans händer. Hade jag kunnat så hade jag tagit tillbaka den, men det går inte, han är för långt bort och han har säkert slängt den i soporna. Eller kan man ha tre själar i två händer? Jag menar, hans i den ena handen, hennes i den andra, och hon den där tredjes (som han kallar ”älskling”) i båda? Många bollar i luften inte sant? Men han är en jävel på att jonglera. Och frågan dyker ofta upp i hennes hjärna; Varför kallar man det något så fint som obesvarad kärlek, när det egentligen heter förbjuden?



Där stod jag, i ett rum fullt av speglar, inte konstigt att jag kände mig ensam.





Övriga genrer av Oduglig
Läst 547 gånger
Publicerad 2006-02-22 22:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Oduglig
Oduglig