Och vi satt där.

Du som sagt att du visste, valde att backa.

Jag som aldrig vågar tänka, vågade agera.

Allt blev ett.
Vi två, fastän vi satt i vinterjackor.

Gjorde det ont?
Att säga nej.
Eller var det som en lättnad.
Som min lättnad, fast tvärtom.