I

Gick för freden
sol och kärlek
gick igenom
storstadsgator
vandrade
med många andra
för att visa
framtidsvilja

för att kriget
aldrig tystnar
för att bomberna
föll tätt då
långt där borta
bortom bergen
bortom fik
och te och drömmar


och vi var där
många tusen
i ett häpet
tåg av lycka
för att stå där
gå och sjunga
emot döden
ifrån himlen

sjunga, se
och höra fåglar
som flög in
från stora havet
måsar, tärnorna
från skären
de som blev
en del av dagen


då när skogen
gick på vandring
då när män
och barn och kvinnor
samlades
inunder trädvalv
för en marsch
i fredens tecken


II

Längesedan?
Någon mening?
Slutade ett krig
av detta
brydde de sig
om ett fredståg
ifrån Slottskogen
till centrum

de som satt
och styrde männen
som sköt barn
i djungelbyar
de som fällde
gift i floder
för att värna
någon frihet?


Var vi vilsna
vi som gick där
vi som trodde
på varandra
vi som skrek
inunder fanor
som bar alla
regnbågsfärger

var vi offer
för en fredsmyt
för en tanke
att förändring
faktiskt går
att åstadkomma
ur ett hopp
om tro och kärlek?


III

Krig tog slut
och krig har startat
krigets fåglar
flyger tysta
bär sin last
inunder vingar
hårdare än
havstrutssegel

snabbare,
på högre höjder,
för att dölja
dödens ögon
för att vi
som ännu lever
skall få glömma
att de finns där


män med makt
att slita sönder
träd och sol
och sång tillsammans
män som lever
ständigt blinda
ständigt rädda
för varandra

män förutan
andra drömmar
än att värna
någon frihet
genom siktet
på geväret
riktat mot
ett naket hjärta


IV

Så, och ändå:
allt var mening
allt blev till
i solens möte
mellan oss
som smiddes samman
utav dofterna
från blommor

blev till länkar
i en kedja
som förblir
igenom åren
som ger styrka
till en vandring
utan slut
mot regnbågslandet


Och i mötet
där i staden
såg vi andra
som oss själva:
människor
med varma hjärtan
folk med hopp
om tro och kärlek


V

Skjut oss ni
som värnar frihet
fäll er eld
från molnens trygghet
sikta noga
för att döda
för att döva
evig rädsla

Skjut oss, slå oss
för att stoppa
marschen då
och nu och sedan:
regnbågsbron
bär ändå fötter
ända bort
till bergens grottor

ända bort
till era hålor
ända in
i era hjärtan
lika varma,
lika mjuka
lika fyllda
utav drömmar


Och vi möts
ur natt och dimmor
när ni låter
vapnen falla
för att möta
skog och fåglar
barn och män
och alla kvinnor

möta oss
från hav och drömmar
sjunga sångerna
tillsammans
ifrån Slottskogen
till centrum
i en långsam
vårens vandring