Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Under resan till cyklopernas ö



Jag är 40 år gammal och har varit till havs i trettio dagar. Jag vet det ännu inte, men det kommer ta 10 år till innan jag kommer hem och det var tio år sedan jag reste hemifrån. När jag reste var jag en ung man. Huvudet bland molnen, fötterna på jorden. Folk sa att jag var en skicklig hantverkare, att jag kunde hantera den dubbeleggade yxan som ingen annan, att jag var en utmärkt bågskytt och att jag i mina gömmor ägde en båge som var så kraftig att ingen annan man kunde använda den. Dom sa också att jag var vis, att jag var i kontakt med gudarna, kunde ösa ur deras ymnighetsbrunn av visdom. Visst av det där var antagligen sant. Annat rent påhitt. Människor har ett behov av hjältar och projicerar gärna det dom helst skulle se hos sig själva på dom. Någon båge har jag aldrig ägt, men det är sant att jag emellanåt fick en och annan ide som visade sig användbar. Den med hästen till exempel.

Ni kanske redan känner till den. Det sägs att det sjungs sånger om den i hela världen. Från Bosporen i öster till långt ute i väster där världen slutar. Och det är kanske just på grund av den iden som jag nu är på väg hem. På väg hem efter tio år på stranden vid den stora stadens murar.

Det var på natten vi smög oss ut ur hästen. Vi dödade alla. Männen, naturligtvis men också kvinnorna, barnen. Slängde spädbarnen ut från murarna. Dom krossades mot stenen med bara en sommars ljus i ögonen. Vi drack av det söta vinet sedan. Indränkta i blod drack vi tills vi kräktes. Kanske drack vi för att glömma även om vi sa att vi firade segern. Det vi kallar mänsklighet är en tunn fernissa, den skavs av så lätt, så fort vi inte förmår rikta vår tankes kraft mot den. Vi rev staden bit för bit. Plogade upp jorden där den en gång stått, hällde salt i fårorna. Jag tvivlar på att allt det där är med i sångerna du hört.

Vi blev hårda för varandra sedan. Pratade aldrig om det som hänt, speciellt inte om barnen. Mina män, jag har inte längre en enda vän bland dom. Ingen jag kan prata med på riktigt och jag längtar efter min kvinna, Penelope. Hennes ögon, det lilla hummandet som låter mig förstå att hon hör vad jag säger, förstår mig som ingen annan. Hennes varma, snarkande andetag då hon vilar på min arm. Det var aldrig gudarnas avsikt att vi två skulle leva skiljda åt. Och jag saknar vår son Telemachos. Han var bara två år då jag for, en ung man nu.

Jag längtar efter sådant som inte finns.

Men det här havet, jag förstår det inte. Det kan vara det mjukaste, mest inbjudande. Och så nästa dag, det mest otillgängliga, mest avvisande. Det krävs en stark båt och starka män för att segla över det och jag har båda. Ändå har vi nu seglat i trettio dagar utan att se land någonstans och maten håller på att ta slut. Vi hade saltat kött, vin, vattenkrus inlindade i hampa. Till och med bröd. Det skulle bli en kort seglats. En vecka, kanske två veckor på sin höjd innan vi såg hemön. Men utan himlen kan vi inte navigera och gudarna täcker den med moln varje skymning.

Senare, när båtarna och kamraterna är krossade, förlorade till fiskarna, kommer jag söka försoning med gudarna. Jag kommer att ta en åra över axeln och vandra inåt landet tills människor som jag möter kommer att fråga mig om jag bär på en spade. Där kommer jag att gräva en grop och offra en tacka till jordskakaren den starke som betalning för synen jag tog från hans barn Polyfemos. Men just nu står jag i fören på mitt svartbeckade skepp. Ser rymden djupna, ser svarta öar segla upp vid horisonten beseglande mitt öde.




Prosa (Kortnovell) av Mikael A
Läst 435 gånger
Publicerad 2013-03-08 22:21



Bookmark and Share


  Bengt H VIP
Kul att se att någon annan än jag tolkar de gamla grekiska klassikerna och att man läser det så olika. Det är mycket som ryms bakom hexametern, men som du skriver vet jag inte om man får fram det som skulle förekomma i modern litteratur. I texten får jag en känsla av en lite mindre och ödmjukare Odysseus. En mer komplex person.
2013-03-08
  > Nästa text
< Föregående

Mikael A
Mikael A