Det var allmänt kaos
Alla skall in i bussen kaos

De tittade knappt åt hans håll
De paxade sittplatser

Den sorgsna minen
Följdes sedan av tårfyllda ögon

Men han märktes inte
Den lilla fyrkantiga rutan
lockade allas blickar

Vinterskog virvlade suddigt förbi
Då två små tårar sakta letade sig ner
längst hans kind

Senare kom kvalen
Lidelsen
Smärtan

Tiden var ett oändligt begrepp
Verkligheten relativ

Det var som en dimma
Då tårarna ofta rann

Ingen tycktes märka
Men det var kanske lika väl

För vad hade deras tröst hjälpt
Mot ett förlorat farväl

Som aldrig skulle komma åter