-          Hej Pappa!

-          Hej Annika! Så roligt att få höra din röst! Hur har du det?

-          Ja, det är väl bra. Jag vill inget särskilt egentligen, men jag tänkte bara höra hur du har det i sommarstugan och om du kan flytta tillbaka till lägenheten snart. Det är väl varmare och skönare där, för dig.

-          Jo, värken skulle nog kännas mindre i sig, men här har man flera andra saker att tänka på. Jag går bättre nu eftersom jag lagat rollatorn. Jag var ända bort till den gamla ladan i går, där man hade logdanser förr. Den här förbannade sjukan gör mig tokig! 56 år och redan rollator!

-          Och där du träffade mamma.

-          Ja, precis. Ack ja. Henne glömmer jag aldrig.

-          Det är en konstig känsla att aldrig ha träffats henne. Man skulle ju gärna ha velat det, så väl som du har talat om henne.

-          Hade jag träffat en sådan kvinna igen så hade jag nog gift om mig.

-          Jag förstår det.

-          Hur har du det själv med kärleken?

-          Åsch. Peter är i Grekland med ett grabbgäng, och han skickar mail ungefär dagligen. Innan han reste tyckte han att vi skulle pausa. Han och jag. Jag sa inget. Blev så överrumplad. Jag som hade tänkt mig att det skulle bli vi. Nu tvekar jag.

-          Jaså. Pausa?

-          Ja, man undrar ju vad han håller på med. Hans mail blir kortare och mera intetsägande, så man undrar ju hur allvarligt ”puss och kram” egentligen är. Som han alltid slutar med.

-          Du brukar komma till kloka slutsatser så den gamle gör nog bäst i att inte komma med några råd. Men det jag har sett av Peter är att han är ambitiös och vill dig väl.

-          Han kanske vill andra väl också. Alltför väl. Men det får jag nog aldrig veta.

-          Var inte så misstänksam!

-          Tack för rådet! Hehe. Du skulle ju inte ge några råd!

-          Åhh! Förlåt. Ja rollerna förändras fortare än man hinner med känslomässigt. Hur har du det på jobbet?

-          Inte så mycket just nu faktiskt. Det är ju kris bland oss arkitekter, så man är ju glad att ha jobbet kvar. Men det skulle nog uppskattas om jag tog tidig semester.

-          Men kom hit då!

-          Ja, kanske det. Jag kan ju titta till sjöboden och rita om den för boende. Vilken idé!

-          Så får jag bjuda dig på äkta sjömansbiff. Härligt! Men sjöboden ska ju vara just sjöbod. Annars får man byggnadsnämnden på sig.

-          Äsch. Rita lite kan jag alltid göra. Så får vi se sedan. Jag kollar med jobbet på måndag. Det verkar ju faktiskt passa jättebra! Hej då!

-           

Blom blev inspirerad av Annikas telefonsamtal och tog en promenad till sjöboden. Den hörde till stugan som hans farfar en gång hade byggt i sin ungdom. Långt innan alla fabrikstillverkade villor slängdes ut i nejden på någon kafferast. Men han hade knappt besökt den på senare år. Där är väl en förfärlig röra?

Väl nere vid sjöboden låste han upp med den urgamla nyckeln som alltid haft sin plats på spiskåpans kant. Ett riktigt lås var det första han ämnade ordna. Om det kommer busar till trakten så upptäcker de nog att den är närmast övergiven och tar sig vilka friheter som helst.

Han låste upp. Det var inte helt trivialt, men han hade tagit med sig smörjkannan och med dess hjälp fick han upp dörren. Det var damm och fågelspillning överallt. Den gamla fiskebåten som drogs upp för säsongen för ett oräkneligt antal år sedan hängde kvar i sina grova taljor. Näten var lagade, visade det sig och ordningen var inte alls så katastrofal som han befarade. Där fanns till och med en skön stol att slå sig ner på. Sedan han tog av ett skynke som skyddade den. Under såg han att mössen hade byggt bo i stoppningen, men genom att vika ihop skynket så blev den hyfsat bekväm att sitta i.

Det gjorde han, och njöt av den vackra smäckra form som båten hade. Men den hade gistnat så man kunde se rakt igenom den på sina ställen. Efter en stund reste han sig, gick runt den på den invändiga bryggan i sjöboden och klappade den. Den var den enda i trakten som var av trä. Tänk om man kunde få liv i den igen, så fin som den var? Skulle han klara det själv, så svag som sjukdomen hade gjort honom. Skulle han be Annika om hjälp? Han funderade på saken och lämnade sjöboden för att börja med att göra i ordning låset. Det gamla fick nog duga. Efter lite översyn.

Sedan gick han hem till sig. Till sin glädje hade inte värken påverkats av att han arbetat ganska hårt med att städa sjöboden och sedan skrapat åtskilligt av bordläggningen så han snart skulle kunna fernissa den. Fast botten skulle ju vara för krävande för honom. Han hoppades på Annika. På måndag skulle han be en elektriker dra in ström så han kunde arbeta lite mera rationellt. Blev inte Svensson elektriker? tänkte han. Det vore faktiskt inte dumt att göra sig ett ärende till honom. Han ville känna efter om gammalt var glömt. Han tog ju Svenssons flickvän, och ansågs av många ha mördat henne sedan. På sin tid.