Tänkandet
är planetariskt,
i första läget;
ett glitter, glimmande;
ett brus i ytläget;
en oro i rofylldheten;
identitet i det anonyma;
en avsigkommenhet i häret;
ett ständigt ögonblick;
ett enda hjärtslag rullande
i en ekokammare
som också är en spegelsal;
en hungrande törst;
en törstande hunger;
en bortvänd blick
som ser dig i ögonen, stint

Tänkandet brusar i ytläget,
skummar över krabba hav

Tänkandet är en oljig film
som omsluter Jordens sfär

Planeten tänker
i fragmentariska flagor
djupt
i evolutionära synapssystems
plastiska irr,
men intelligensen är inte avskild,
utskild, frånskild, separerad
från himlakroppens
hävande
genom rymderna

Tankarna är uttryck
för planeten;
är planetens tankar,
som är Kosmos tankar

Vi är inte planetens inbyggare

Vi ÄR planeten,
av samma skrot och korn,
av samma grundämnen framträdande
i ingets akt och mening,
och ur ingets akt och mening yrvaknande

Såsom klockorna är tidens fördriv,
är vi alltets tassande
omkring sig självt

Tankarna susar i säven,
rasslar i aspen,
sjunger i avloppen,
stönar
i grannars rytmiska kopulerande,
barhoppors pistongiserande pokulerande
i ytläget
som är ett öga
mot existensens tillfinnande

och sålunda brusar världarna
och allt man kallar något i Kosmos,
och allt annat,
och alla kallar vi oss jag;

alla är vi jag
som studsar
mellan alla spegelsalsdun
i det uppvaknande


Kosmos är tanken

Ytläget sjunger tankens jag