Tänkandet
är planetariskt,
i första läget;
ett glitter, glimmande;
ett brus i ytläget;
en oro i rofylldheten;
identitet i det anonyma;
en avsigkommenhet i häret;
ett ständigt ögonblick;
ett enda hjärtslag rullande
i en ekokammare
som också är en spegelsal;
en hungrande törst;
en törstande hunger;
en bortvänd blick
som ser dig i ögonen, stint
Tänkandet brusar i ytläget,
skummar över krabba hav
Tänkandet är en oljig film
som omsluter Jordens sfär
Planeten tänker
i fragmentariska flagor
djupt
i evolutionära synapssystems
plastiska irr,
men intelligensen är inte avskild,
utskild, frånskild, separerad
från himlakroppens
hävande
genom rymderna
Tankarna är uttryck
för planeten;
är planetens tankar,
som är Kosmos tankar
Vi är inte planetens inbyggare
Vi ÄR planeten,
av samma skrot och korn,
av samma grundämnen framträdande
i ingets akt och mening,
och ur ingets akt och mening yrvaknande
Såsom klockorna är tidens fördriv,
är vi alltets tassande
omkring sig självt
Tankarna susar i säven,
rasslar i aspen,
sjunger i avloppen,
stönar
i grannars rytmiska kopulerande,
barhoppors pistongiserande pokulerande
i ytläget
som är ett öga
mot existensens tillfinnande
och sålunda brusar världarna
och allt man kallar något i Kosmos,
och allt annat,
och alla kallar vi oss jag;
alla är vi jag
som studsar
mellan alla spegelsalsdun
i det uppvaknande
Kosmos är tanken
Ytläget sjunger tankens jag