Det var inte såhär hon skulle dö… Ända in i slutet så trodde jag inte att det skulle sluta såhär. Det var oväntat men ändå förståeligt. Om man låter det onda tränga in och man ger upp för en enda sekund så kan man börja tvivla på sig själv och sina rättigheter. Snart blir man inte bara rädd för andras fördomar och åsikter utan man blir också rädd för sig själv. Ingen ska behöva bli så förtryckt, och ingen ska behöva känna att den enda utvägen för att undkomma sin ständigt kämpiga, plågsamma vardag är att ta sitt liv. Nora hade aldrig behövt gå den vägen om det inte var för att hon inte kunde stå emot mer. Man kan inte ta hur mycket hat som helst och jag klandrar dig, ja dig och alla andra för hennes död. För hon skulle ha funnits i mitt liv just nu, precis som det var meningen….



Jag fick inte följa med in. Jag fick sitta ute i väntrummet på en av de där obekväma stolarna. Jag ville inte heller följa med in. Jag ville inte ens ha ett syskon. Ett litet gulligt barn som skulle ta all uppmärksamhet i familjen så att jag inte längre fick någon. Det var säkert så det skulle bli.

” Hur känns det då Martin?” frågade den blonda sjuksköterskan som satt där på stolen mittemot mig. Hon hade ett vackert leende och isblå ögon. Varför behövde alla vara så glada för? Jag var inte glad!
”Känns med vadå?” jag la armarna i kors för att visa min besvikelse.
” Du ska ju få ett litet syskon. Det är ju roligt, eller hur?” hon kunde inte sluta le och jag började undra om det där leendet var äkta eller om hon bara var tvungen att klistra på det bara för att jag satt här.
”Nej inte direkt” mumlade jag tyst, men jag tror inte att orden nådde hennes öron för hon vände sig kvickt om och frågade om jag ville ha något att dricka under tiden vi väntade. Väntade på ett mirakel som aldrig verkade vilja komma. Det hade gått 6 timmar nu och allt man kunde höra var skrikande och sjuksköterskor som gick in och ut ur rummet där mamma och pappa var.
”Här.” Hon räckte över en blå mugg med något som skulle vara varm choklad men mer liknade en svart sörja. Det smakade inte direkt persikodrömmar heller. Men hellre än att behöva ljuga ihop något bra svar på alla dessa frågor personalen ställde så satt jag belåtet över min mugg och sörplade i mig den bedrövliga vätskan. Alla var så glada över vad som var på väg att hända denna fredagskväll. De var alla så spända och nervösa. Jag däremot satt där stilla med livlösa ögon sörplande och tänkte på den där cykeln som stod där i det där skyltfönstret på den där sportaffären och som jag mer än allt på jorden ville ha och som pappa lovat mig i födelsedagspresent.

Samtidigt som skriken avtog bröts den lilla sekund av tystnad och välbefinnande av att pappa slängde upp den vita dörren och med gråten i halsen pressade fram orden: ”Du har fått en liten syster Martin!” och med en knuff på axeln och ett vänligt nickande så manade den söta sjuksköterskan mig att gå mot dörren där pappa stod. Klumpigt stegade jag bortåt korridoren och in i det lilla rummet där mamma låg på sängen med min lillasyster i famnen. Det som måste ha varit en glädjetår rann ner från hennes kind.
”Vad ska hon heta?” sa jag med en släng av entusiasm. Pappa tog barnet från mamma och gav henne till mig och utan att jag ens var beredd eller var säker på att jag ville höll jag i henne. Och hon var söt. Och gullig, precis som jag trodde. Problemet var bara att jag inte kunde hata henne längre. Inte ens irriterad kunde jag vara. För hon var en sån liten, söt, oskyldig, liten bebis.
”Kattarina.” Mamma log och kramade hårt runt pappas hand.
”Kattarina” mumlade jag tyst och såg ner på henne. Socker söt, med tindrande ögon tittade hon vilset tillbaka på mig. Ett mirakel var hon, och jag kunde inte undgå att se hur lyckliga mamma och pappa såg ut. Och jag kunde då förstå dem. Kattarina. Om hon bara då kunde veta vilken skada och sorg hon skulle komma att bringa vår familj. Om hon bara visste.



Jag och min storbror Martin har alltid varit bästa vänner. Han fanns alltid där och stöttade mig i alla mina beslut och om någon var taskig fanns var han alltid den som skrämde upp dem och med hotfulla ögon hotade med att slå ner dem som var elaka mot hans syster. Vi var tajta. Och bråkade aldrig. Det fanns ett speciellt band mellan oss två. En förståelse utöver dess lika. Vi förstod varandra. Han förstod mig!

Jag minns när jag var 13 och kom hem en dag och berättade för mina föräldrar att jag var kär i en av mina tjejkompisar i klassen, Linda tror jag hon hette. Och mamma blev alldeles stum och den kvällen vid middagsbordet berättade min pappa om att det var meningen att tjejer skulle gilla killar och inte andra tjejer. För det var fel. Gud skapade oss att gilla det motsatta könet sa han, och bara två veckor senare fick jag lov att byta klass. Jag vet att Martin kämpade för min rätt och protesterade att man borde få gilla den man vill, men gud nej. Inte i den här familjen! Inte här inte. I familjen Bergstrand var man ”normal” och lesbisk passade inte in i dessa ramar. Det gick inte för sig nej, här var man en helt vanlig ”Svensson”. Rött hus med vita knutar, hund, lyckliga friska barn och stuga på landet. Hela det köret vet du.. Man var normal, och som alla andra… Jag passade inte in……

Kattarina sprang till sin cykel och styrde iväg ner för långbacken. Hon tänkte inte vara försenad till sin första skoldag på gymnasiet. Hur hade det sett ut egentligen? Komma för sent var inte en merit och hon tänkte i alla fall inte börja skolåret så. Hon trampade fortare än någonsin då klockan redan var 12 minuter i. Hur skulle hon hinna? I vägkorsningen nere vid parken skulle hon möta Johanna klockan kvart i och hon måste vara jätte stressad vid det här laget. Gruset sprätte under hjulen på den gamla rostfärgade cykeln som hon verkligen älskade även fast den hade funnits ett antal år för länge för att klassas som en ”bra” cykel. Nere vid korset stod Johanna otåligt och trampade och med rynkad panna hoppade hon upp på sin egen cykel när Kattarina äntligen var där.

”Du vet att vi har jätte bråttom nu va?” rösten lät mjuk men irriterad.
”Ja vet, förlåt…” Kattarina tittade vädjande på sin kompis som suckade lite men log tillbaka ett vänligt leende innan de fortsatte. Gymnasieskolan var stor och tegelklädd med murgröna på husväggarna och upptrampade blomrabatter längsmed grusgången mot stora entrén. Eleverna strömmade in och Johanna klappade sin kompis på axeln och sa med optimistisk ton ”Nu börjar det!” De gick in genom dörrarna tillsammans och sneglade med förväntansfulla blickar runtomkring sig innan de skyndade bort till klassrum 310.
De två vännerna hade börjat på ett gymnasium i grannkommunen och det var ingen här som visste vilka de var. Det kändes bra att få en ny start tyckte Kattarina som fått alltför många fördomsfulla blickar på sig i sin gamla skola. Nu kanske folk skulle kunna lära känna henne lite innan dom började fördöma. Det var allt hon begärde. Att få en chans att visa vem hon var innan någon själv bestämde det åt henne.
Johanna hade alltid haft det lätt att få vänner, hon var som en magnet och redan vid lunchen hade hon och Kattarina slagit sig ihop med några tjejer från klassen och de satt alla vid samma bord. Kattarina satt på gaveln och lyssnade inte så noga på pratet som gick runt bordet då hon var helt borta i sina egna tankar där frågan om kanske skulle köpa ett par nya jeans var aktuell då hon plötsligt hörde att någon pratade med henne.
”Så du är alltså typ, asså…lebb?” Frågan var illa formulerad och alla blickar var riktade mot henne.

Jag minns att jag var helt knäckt den första dagen när jag kom hem igen efter en oändligt lång skoldag. Redan efter de tre första dagarna visste alla om att jag var lesbisk och alla fördomar började kretsa igen. Folk pratade bakom ryggen på mig, tjejerna tog avstånd från både mig och Johanna och jag såg verkligen hur Johanna led av att inte få vara med. Hon hade ju inte gjort något. Det dröjde inte länge förrän Johanna slutade vara med mig lika ofta och istället var med de andra tjejerna. På högstadiet hade jag haft en del killkompisar också men nu var det ingen som ville umgås med mig. Jag var konstig och fel. Man kunde ju inte umgås med ”flatan” heller. Ja så sa de. Det fanns några som var snälla och brydde sig. Jag skulle ha kallat dem vänner.. Även fast de undvek mig när andra var med så var de de närmaste en äkta vän man kunde komma. När det hade gått två månader fick jag inte längre byta om i tjejernas omklädningsrum. Tjejerna tyckte att det kändes jobbigt att ha mig där och enligt min gymnastiklärare var det nog bäst så.




Bordet var dukat och det doftade ljuvligt från grytan med oxbringa som mor lagat speciellt för idag. Mor lagade alltid extra god mat de dagarna vi hon visste att hon skulle ha besök. Idag var en sådan dag och därför var det städat i matsalen, fin uppläggning på bordet och nyköpta tulpaner stod på fönsterblecket. Hon hade fått Miriam att klä sig i något någorlunda fint för en gång skull och Oskar satt tyst som en mus och skötte sig. Själv hade hon dragit på sig den där fina blusen som far gett henne på hennes 45års dag och som gjorde sig bra till det prydligt uppsatta honungsfärgade håret.
Jag själv satt där på gaveln och kallsvettades. Jag var orolig för vad som skulle hända snart.
Kattarina satt bredvid mig och hon var vacker precis som alla dagar. Jag sa å henne att hon inte skulle klä upp sig eftersom det bara var en enkel middag men ändå hade hon på sig den där fina blårandiga skjortan med de svarta höga byxorna. Det var ingen som visste… Ja förutom Kattarinas familj och några av våra klasskompisar på universitetet. Men ingen annan. Inte min familj och det var de som gjorde mig så nervös att jag inte längre stod ut med att sitta här. Det kanske var ett misstag att välja just denna dag att berätta på. För det var de som var meningen. Att jag skulle berätta det som jag borde ha berättat för länge sen. Att jag var lesbisk och att Kattarina inte bara var en av mina klasskompisar utan också min flickvän…

Det var Kattarina som tyckte att jag borde berätta. ”Du kan inte hålla det inne längre förstår du väl!” hade hon sagt och jag vet att hon hade rätt. Vi hade varit tillsammans nu i lite mer än ett år och hennes familj hade fått veta om oss för någon månad sen. De uppskattade de inte men Kattarina hade bara svarat. ”Det är bara bäst att få det gjort, dom accepterar mig inte för den jag är ändå så jag bryr mig inte vad de tycker. Men nu är det i alla fall sagt..” Den enda i Kattarinas familj som faktiskt accepterade henne för den hon var och som faktiskt varit trevlig mot mig var hennes bror Martin. Han sa alltid att man skulle strunta i alla de som hatar och fördömer, de hade bara fel. Och jag ville verkligen tro honom. Men jag var ändå rädd över hur min familj skulle ta det. De visste ju inte ens att jag var lesbisk och ”lämnat garderoben” liksom.

”Maten var jätte god verkligen.” Kattarina log brett och tittade på mig som att det var dags nu att berätta.
”Tack kära du, va roligt att du gillar det.” Mor log tillbaka.
”Så du går på samma universitet som Nora?” Far tittade upp från tallriken och försökte föra ett trevligt samtal över bordet.
”Ja, precis. I samma klass också faktiskt.” Kattarina tog min hand under bordet och kramade den hårt som att signalera att allt skulle gå bra. Jag andades tungt innan jag vågade öppna munnen.
”Mor, far.. Det är en sak som jag inte berättat…” Jag kunde knappt kolla upp från min tallrik utan stirrade rätt ner och önskade att jag aldrig sagt de där orden. För nu kunde jag ju inte ångra mig. Jag var tvungen att berätta. Mor tittade på mig med vänliga och nyfikna ögon och jag fortsatte.
”..Jag och Kattarina är… alltså.. ja, tillsammans..” Mina ögon vandrade från mor till far och jag såg att de inte trodde mig.
”Ni är vadå? Så du menar att du är..?” Far höjde rösten i en sådan ton som man inte kunde misstolka. Han var besviken och frustrerad.
”Ja, jag vet att Nora varit orolig över vad ni skulle tycka men..” försökte Kattarina men blev genast avbruten.
”Tack för att du kom hit Kattarina, du kan gå nu..” Rösten var iskall och fars släppte inte blicken från mig när Kattarina så småningom lämnade bordet och dörren i hallen small igen. Jag satt orörlig och vågade inte säga någonting.


Noras familj tog det svårare än vad min familj gjorde. Efter den kvällen så ville de inte längre ha någonting med varken mig eller Nora att göra. De avskydde de som var, precis som de flesta verkade göra. Jag förstod inte då vad problemet var. Varför all skulle hata, men jag vet nu att människan är trångsynt och rädd för det som känns nytt och det som inte passar in.

Noras familj tog avstånd från henne precis som andra tagit avstånd från mig. Under lovet åkte hon inte längre hem från universitetet och hälsade på familjen utan stannade och jag stannade också kvar vid hennes sida. Hon älskade mig och jag älskade henne över allt annat och jag vet att det var jobbigt för henne när hon inte kunde vara sig själv utan då ville hennes familj inte ha med henne att göra. Jag vet precis hur hon kände.





Frosten bet sig tag i marken och utanför fönstret så snöade det och solen var snart på väg ner även fast klockan bara slagit tre på eftermiddagen. I Vardagsrummet sprakade elden i kaminen. Noras mor satt som många gånger vid köksbordet över sin kopp med té och löste korsorden i dagens tidning. Det var tre och ett halvt år sen som Nora hade tagit med Kattarina hem på middag och berättat att de två var ett par. Man kunde fortfarande se märket från vasen som Noras far ilsket kastat i väggen just den kvällen när det hade varit bråk och vild diskussion ända in på småtimmarna och Nora stört hade rusat ut ur huset när mor och far hade diagnoscerat henne som sjuk och sagt att hon inte var normal och detta var inte den dotter de älskat. Kom inte tillbaka hade de sagt. Och det hade Nora inte gjort heller. Och inte hade de hört av varandra mycket sedan den dagen. Nora hade skickat kort och presenter på Miriam och Oskars födelsedagar men all annan försök till kontakt från Nora hade föräldrarna tvärt avstått från.

På köksbänken begravd under reklam låg inbjudan till Nora Sander och Kattarina Bergstrand ceremoni för ingående av partnerskap. För fem dagar sen hade detta ägt rum och Far hade inte ens tittat åt inbjudan som Mor räckt över honom när den kom i posten. De hade inte velat och därför strunt blankt i att klä upp sig i något fint, köpa en present, lägga på ett leende och glömma bort den trångsynta blick som de haft i alla dessa år och gått till sin dotterns speciella dag, vad som borde varit en flickas lyckligaste dag tillsammans med familj och vänner. Men inte ens de kunde de kosta på henne. Nej med fördömande och hatande tankar hade föräldrarna bara låtit inbjudan glömmas bort.

Knackningen var så hår och kort att hon inte ens han reagera förrän Kattarina drog upp dörren och trampade in i köket där hon satt över sin kopp.
”Katarina! Vad gör du här?” hon tittade bestört upp från bordet och såg på flickan som stod där med ögon svarta som de mörkaste mörker.
”Jag förstår inte hur ni kan sova om kvällarna. Hur du kan ha mage att inte ens komma på din egen dotters bröllop. Hon är faktiskt din dotter om du inte glömt det. Nora. Kommer du ihåg henne? Och jag kan bara tala om för dig att det inte är de minsta fel med henne, eller mig. Du däremot är en gammal skrumpen inskränkt människa som inte kan se världen i annat än svart och vitt.” Hennes ord skar. Innan hon vände på klacken och gick där ifrån la hon ett kort på bordet. Dörren smällde igen och med häpen blick över vad som just hänt så plockade Noras mor upp kortet från bordet och granskade det noga. Det var Noras och Kattarinas bröllopsfoto. Där stod de, vackra i klänningar och uppsatt hår, med ett leende som inte annat än skrek glädje.
Hon svalde hårt, gick bort med stela steg mot brasan och slängde in kortet i den brinnande flammorna.



Samma dag som Nora tog sitt liv hittade jag ett brev liggande på hennes sida av sängen när jag vaknade. I brevet hade Nora berättat hela sin livshistoria. Alla de saker som jag aldrig vetat om och där hon också berättat att hon inte längre orkade mer. Att det inte gick att vara hur stark som helst även om man försöker. Hon klarade inte av det förtryck som varat. I de sista meningarna skrev hon. ”Jag älskar dig mer än något på hela jorden och jag hoppas att du vet det. Därför känner jag mig nu som en skurk som kommer lämna det enda som får mig att le på dagarna och de enda som jag lever för. Men jag vet att du kommer att hata mig nu ett tag, men jag hoppas du förstår varför jag behövde göra det här. //Din Nora”
Jag förstår henne. Jag vet att hon inte tog sitt liv på grund av mig, men jag är ledsen över att det behövde bli såhär. Jag är ledsen och arg över att ni lyckades komma åt henne! Att ni kunde trampa ner henne så mycket. Och jag vet att det här inte är slutet! Jag vet att n nu kan skatta er lyckliga för det ni åstadkommit men jag ser inte er seger långvarigt. Det kommer alltid finnas fler som mig och Nora och jag lovar att vi kommer kämpa för våran rätt. För jag tänker inte låta er vinna. Inga fördomar ska behöva riva ner någon. Jag vet att ni har fel och jag vet att det fortfarande finns hopp för oss! Jag lovar att att jag kommer fortsätta kämpa, för mig och för Nora.