Höst

Tänder biter ihop

Handen spänns så hårt

Så hårt

som om hon är beredd att slå

I ögonen speglas sorgen

Höst

Kallt, mörkt, blåsigt

Deprimerande.

Löven faller handlöst mot marken.

Bruna, röda, gula

Faller mot hennes nakna kropp

Stilla stilla

Hon säger inte ett ord

Höst

tystnad..

Vinden susar milt och försiktigt

Vill inte väcka

De övergav mor för att falla

Mot hennes nakna kropp

Blek, nästan genomskinlig

Ingen ser

När de övergav för att hon skulle överleva kylan

vinterns kyla

vilken kyla?

rädda mig från världen,

en viskning.

Höst

åter tystnad

hon rör handen ömt i jorden.

Hon viskar

rädda mig

den äter mig

vem? När löven susar.

De talar

Till henne

Bara till henne.

hon skakar

snart är det över

Höst

löven faller mot hennes nakna kropp

hon har de olyckligaste ögonen i världen

vit, nästan genomskinlig i blått

Världen, viskar hon.