Foundation, puder och så ett lager puder igen. Ett vitt streck innanför fransraden och ett svart utanför. Handen har ett säkert och fast grepp om borsten som mycket snabbt skakas mellan de becksvarta fransarna. Helt perfekt är hon, när hon står där framför spegeln i sin dystra inrökta tvåa på Hornsgatan på Södermalm, Stockholm.

Jag sitter där i hennes ärtgröna fula soffa som är alldeles för stel och fylld av gamla smulor. Sitter där och bara tittar på henne med stora ögon. Funderar på varför det är ingen som ser den hjärteslitande skönhet som jag ser i henne. Varje liten centimeter av hennes kropp, ja till och med millimeter, är så vidunderligt vacker. De sorgbundna ögonen, de lätt krokiga pianofingrarna.

Felfria lögner sipprar ut ur hennes fylliga läppar. Jag lutar mig närmare och känner en svag doft av alkohol från hennes andedräkt under tändkrämsdoften. ’Gredos’ tänker jag och vet att jag har rätt. Jag såg tetran undangömd i kylen. Det är bara tisdag eller onsdag, och för oss är det morgon. Men jag vet anledningen, när jag tittar in i de där alldeles vidunderliga ögonen. Och jag förstår henne, jag vet på blicken att hon har sina speciella anledningar och jag tänker inte döma henne. Inte den här gången.

Jag bläddrar med fingerspetsarna bland hennes vinylskivor. Byter från Bob Dylan till The Cure. Tyst sjunger jag med till Just like heaven.

– “Why won't you ever know that I'm in love with you, that I'm in love with you?”

Hon pratar om globaluppvärmning och om att de säger att jorden ska gå under. Hon säger att det bara är bluff, skrämseltaktik. Att hon inte är rädd. Säger att allt de säger är falskt och att det enda som fortfarande glöder i den här staden är cigaretten mellan mina fingrar.

Jag vet att alla har svikit dig, att du är ensam kvar… Och med en rökfylld viskning fyller hon mig, när hon öppnar läpparna försiktigt för att tyst och lite ångerfullt säga ”Snälla du, hjälp mig. Hjälp mig, för nu är jag bara luft.” Men älskling, förstår du inte? Att du är luften jag andas, när jag kvävs. Men jag säger det inte, bara sitter där, tyst och stel i den alldeles för hårda soffan. Hon ser tyst på mig en stund för att sedan sucka ut ett ”förlåt… jag…”, för att sedan tystna och vända sig om. Hon går in till köket och hämtar något.

– Jag är klar att gå nu, säger hon. Som att inget har hänt. Som att orden inte hänger kvar där i luften.

Vi lämnar lägenheten och hon stänger omsorgsfullt dörren efter oss och låser därefter. Trapphuset är gult och på något sätt tungt.

Jag vill säga något men orden bara försvinner. I mitt huvud finns allt men det bara snurrar omkring och vill inte vända sig åt rätt håll. Jag har alla bokstäver men de tycks inte riktigt hitta sina ord.