Rovdjuret hade vaknat. Utanför huset stod skogen tätt. Köksfönstret på glänt och hon ville instinktivt gå fram och stänga det. Hon gick mellan rummen, kontrollerade att alla fönster och dörrar var stängda. Låsta. Men fönstret i köket gick det inte att göra något åt. Det hade jäst en regnig dag, hon mindes inte under vilken årstid. Skuggan svepte förbi, hon såg hur den sökte skydd mellan stammarna som om den smög sig på. Hon anade att den kände närvaron.

Hon städade undan för att få tiden att gå. Köket undvek hon nogsamt, det var för fönstrets skull. Inombords såg hon den fuktiga nosen i glipan, sedan klorna efter att den luktat sig fram till att någon befann sig därinne. I huset.

Snart var gryningen förbi. Hon lät barnen sova. Städade istället i vardagsrummet och la barnens plock i en röd låda. Dammsög, torkade av. Huset blev välkomnande, gästerna var väntade. Hur skulle hon göra om björnen bestämde sig för att komma in, just som de satt i köket och drack kaffe? Dammtrasan. Glasputs.

Rolf kom upp först. Han stod plötsligt bredvid henne och sträckte upp armarna i en omfamnande rörelse. Hon ville trösta honom på förhand. Trösta och förklara att det inte var hans fel att han skulle dö idag.  

(c)Rebecca 2013