Högt förbi det blå
som en vit skrud
breder sig täcket
som reser min hud

utan andningsluft,
mellan rymd och sfär
där solen lyser ljus
som gör molnen skär

vissa kallar mig drömmare
utan stadiga fötter
som växer utan kontroll
helt utan egna rötter

hur det än verkar
vad som än sker
är det alltid härifrån
som jag allting ser

har redan sprungit mycket
har blivit jagad av motivet
fick sedan nog av bilden
att jag var del av det livet

här kan jag vara jag,
här är min boning,
där allt rinner av mig
där hat blir försoning

regler är till för de olydiga,
de som meningen söker,
de som fortsätter att jaga
tills tiden dem kröker

men jag står ensam i min tro,
hör hur stillhetens klockor ringer
och inser det faktum
att bara de jagade som springer.