Hon ville säga som det var men hon viskade sordinerat,
var ödmjuk mot dem du möter för du känner inte deras historia.
Hon ville berätta hur hon vill leva varje dag i djupet,
dyka ner i varma källor och placera fötterna på sanningen.
Hon ville uppmana att balansera med försiktighet på speglarna då man passerar en annan och förstå att det man ser är reflektioner.
Hon ville säga hur viktiga hennes dagar var och att födelsedagen kanske var den sista.

Men hon viskade ljudlöst, var rädd om de du möter ty de dagar ni spenderar tillsammans kan stanna i livet som färgstänk på deras kroppar.
Skapa dem i mjukhet utan rispor och tro på själar utan era glasögon.
Hon ville berätta om det viktiga i livet, att framtidens längtan aldrig kommer.
Att allt som finns är bara stunden.
Hur man så lätt kan förvirra sig in i fel rum och bli kvar där.
Förblindad. Tills man upptäcker att rummet inte har några fönster och man inte sett himlen under hela livet.

Om hur hjärtat fyller varje tomrum som vattnet, visar vägar och förintar döden.
Hon ville berätta för honom hur viktig just han var och hur mycket hon hade tyckt om när han hade rört vid hennes liv.
Hur den stunden ännu sprakar inuti. Hur klart hon ser honom och att det skapar hela livet som ett regnbågshologram.
Hon ville berätta hur alla människor bär på en skör planta, att man ska vara aktsam.
Men hon var tyst.
Ingen hade ändå haft tid att lyssna på självklarheter.