Vi låg intill varandra mellan svala lakan. Min del av täcket var blött av salta tårar. Den tryckande tystnaden tycktes bara avbrytas av mina snyftningar, den sorten som man försöker dölja, de tårar man gör allt för att tvinga tillbaka. "du får bestämma nu" sa du med spelat lugn. "om vi ska fotsätta älska varandra. Eller om du inte klarar mer. Det här förhållandet är destruktivt." Jag höll andan i ett sista tappert försök att dölja min sorg, min ångest, mitt lidande. Smärtan...

"Varför gråter du?" Tystnaden föll djup igen. Jag kunde inte. Kunde inte få fram ett ljud.

"Varför gråter du?"