En frånvaro. Allt kretsar kring en frånvaro.
Frånvaron är tillvarons kärna.

Det är något som saknas
och detta att något saknas
är hela sanningen om tillvaron.

Det viktigaste att inse
är att något saknas.
Det viktigaste att sträva
efter är denna insikt.
Strävan efter insikten är 
det som ger livet mening.

Livets kännetecken är
att det utgör beviset
på att något saknas
som ger sig till känna som en frånvaro.

Men att upptäcka
att något fattas är en sak,
att se vad som fattas något helt annat.

Därav följer att det är omöjligt
att benämna frånvaron
på annat sätt än indirekt.

En pusselbit fattas
så att livet för den skull
skall ha den omöjliga uppgiften
att försöka ge frånvaron ett namn
så att livet därmed skulle uppnå 
den fulländning det nu saknar.

Men frånvaron glider hela tiden
livet ur händerna och blir
på så sätt det som gör
att livet ständigt fortsätter kretsa
kring frånvarons osynliga nav.

Det som gör att livets
hektiska rörelse aldrig upphör
är jakten efter det
som livet saknar
och aldrig kan uppnå
utan att förlora sin karaktär, sig själv.
Något väsentligt är bortplockat 
av en okänd makt.

Ja, det är något viktigt som fattas.
Alla känner av frånvaron inom sig,
ty allt liv kretsar kring denna.

Livets drivkraft är själva
sökandet efter det som är
frånvarande i livet.

Detta är något som ter sig
omöjligt att uppnå,
ty livets egentliga definition
är att det utgör en frånvaro av
just det som livet i sig saknar.

Genom att plocka bort något
från det som var fulländat
skapade okända makter livet
som vi känner det,
ja, inte bara livet utan hela kosmos
skapades på detta sätt.

Det är denna fundamentala
obalans som håller igång
den väldiga organism som är kosmos.

Nya världar skapas ständigt,
nya väsen ser dagens ljus.
Det som håller igång detta
envisa omskapande av energierna,
materierna, är hoppet
att kosmos en gång skall uppnå
det som kosmos saknar
och febrilt försöker skapa.

Ja, det finns något som lyser
så klart med sin frånvaro
att vi inte kan se det tydligt
eftersom dess frånvaro bländar oss.

Det är den allra sista pusselbiten
i det kosmiska pusslet,
den bit för vars skull allt skapades
men som togs bort
för att allt skulle kunna skapas
kring dess frånvaro,
där denna frånvaro utgör grunden för all skapelse.

Den som hittar det sökta ordet
för denna uppenbara frånvaro
når det allra högsta,
når dit ingen levande eller död
tidigare nått.
Då, men först då, är allt fullbordat, fulländat.

Gudarna skapade världarna och människan
för att uppnå detta förlorade ord.
Människorna skapade sina gudar
för att nå detta enda ord.
Vetenskapsmännen har samma strävan...

Ja, alla vill nå det omöjliga,
detta enda ord
som skulle fylla denna frånvaro
som är så tydlig för alla med fulländning.

Den dagen och den stunden 
kommer allt och alla,
alla som levt, lever och skall leva,
att uppnå fulländningen.
Då skall det vara fullbordat.

Det är katten som jagar sin svans.
Det är ordet som söker sig självt.