Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Frågan om framtidstro kom upp i mitt liv. Jag var svarslös. Tänkte om jag skriver och försöker analysera så kanske något svar kommer.


Hopp, framtid och allt vad det innebär. (ego)

Drömmar, önskningar, hopp och framtidstro.

Vad vill du? Vad hoppas du på? Vad drömmer du om?

Inte speciellt komplicerade frågor, tror jag.
Borde de ens kräva tankar att besvara?

Vad är hopp?
(De andra orden betyder väl samma sak; d.v.s. värda att ignorera?)

Hopp, att hoppas.
Det är väl någonting som borde grundas i frågeställaren själv om denna och besvararen är samma individ.

Vad hoppas jag på då? Hoppas jag på någonting alls?

Om jag säger att jag inte hoppas på någonting, eller att jag inte har hopp alls, så tror jag att jag antingen ljuger eller inte förstår frågan.
En människa har hopp i sig utan att anstränga sig, eller?

Hopp, är det ett komplicerat koncept då detaljerna är odefinierade?

Ok, om vi börjar med att dela upp ordet i mindre och mer fokuserade bitar av livet.

Hopp - relaterat till ensamhet/ tvåsamhet och alternativ till dessa.
I nuet är jag ensam, instängd och avkopplad från andra individer.
Vill jag, eller hoppas jag på förändring där?
Jag vet inte, just att det gäller andra människor gör det komplicerat.
Jag kanske kan hoppas, men vore det verkligen ok att komplicera någon annans liv bara för att ge mig mer i mitt? Det känns väldigt själviskt.
Visst, jag är helt säker att jag missförstår detaljer när det gäller idéen att möta andra. Tanken som uppstår i mig är att det vore elakt, inkräktande och påfrestande att... men den andre måste ju ha en egen tanke, vilja och allt... är det värre att jag förutsätter att min vilja och min "elakhet" skulle överskugga den andres självbestämmande.
Relationer är över min förmåga att förstå.
Det får väl bli ensamhet för stunden, men allt kan väl förändras med tiden.

Hopp - relaterat till studier, arbete.
Jag har ju nätverkstekniker- och undersköterskeutbildningen avklarad. Sjuksköterskebiten skulle jag kanske kunna avklara någon gång, teorin gick ju ok tills stressen dödade mitt blodtryck... Tror dock inte jag skulle klara själva arbetet särskilt väl. Datorer är lättare, misslyckas man inom detta så finns alltid alternativet att installera om från grunden. Någonting som självklart inte existerar när det gäller människor.

Dessa två bitar är nog det som menas när man talar om hopp. Det är möjligt att jag missar mycket men jag kan ärligt talat inte se vad det kan vara.

Det svåra för mig är inte att se vad jag har i form av möjliga vägar att gå, eller vad jag satt artificiella barriärer att röra mig mot.
Jag har värdelös självkänsla, och det hjälper inte någonstans. Egofixeringen kommer från detta. Jag letar fel och arbetar överdrivet hårt att gömma dessa från andras granskande ögon. Jag ser inte människor om det inte är varför jag är där jag är och gör vad jag gör. Jag har t.o.m. fått beröm för min empati inom vården. Dock, även om jag hör berömmen så litar jag inte på dessa. Jag fixerar på detaljerna jag misslyckats med, och missar helheten som flödade väl.

Är jag hopplös då?
Jag tror definitivt att jag är meningslös, men detta är på ett annat, mycket mer oanvändbart plan.

Hopplös? Jag vet inte. Hopp är ingenting jag vågat fokusera för mycket på förut. Det är smärtsamt att analysera sig själv. Plågsamt att se hur mycket jag förnekat mig själv. Ens framtid är en produkt av ens historia. Det är så mycket tystnad i min historia, framtiden känns som ett helt overklig koncept.

Ok, frågar väl du nu, varför skriver du här om du inte vill ha kontakt med andra människor?

Du anar inte hur ofta jag frågar mig detta. Långa perioder flyter förbi när jag inte ser värdet i det. Mitt personliga värde då, ord är alltid värdefulla.

Varför? Kanske för att orden får mer vikt när de läses av någon annan.
Jag bryr mig inte otroligt mycket om positiv kritik (även om det känns rätt mysigt att få), eller negativ (vilket känns exakt lika mysigt då klagomålen ofta validerar min egen syn).

Skrivandet är den enda process som har ett egenvärde i mitt huvud, att sätta ihop dessa små krumelurer till ordliknande bitar och sedan sätta dessa på rad efter rad ger mig andningsrum. Det är en meditation. Eller, om man vill, precis exakt vad man än kan vilja göra med det.

Så, undrar ingen, skulle skrivandet inte kunna vara ett möjligt arbete för dig?

Nej, inte ens litegrann. Riktigt skrivande kräver vördnad, mål och riktning. Jag gillar inte ens att rätta fel i det jag skriver. När det är klart så är texten inte min längre. Det är fullständigt idiotiskt och väldigt långt från professionellt skrivande.

Jag tror jag avslutar här, mina fingrar är trötta.
Det var allt, tacksam för läsningen.

/




Fri vers av Jonny Larsen
Läst 461 gånger
Publicerad 2013-04-14 16:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jonny Larsen
Jonny Larsen