Tänk om man faktiskt minns mammas hjärtslag, de man hörde när man sam där i sitt urhav. Tänk om man minns hennes värme, hennes bröst, hennes doft, hennes smekande händer
ännu
den gång man skall resa bort för att kunna vända åter.
Kan det vara hennes röst, som då kallar, som då viskar "kom bara var inte rädd, min son, min pojk. Släpp efter det är inte farligt jag vet jag har gjort resan själv".

Sådant tänkte han ibland. Det kunde ju inte hjälpas. Tecknen fanns. Han hade sett dom. Och just denna dag satt han i morgon, där dimma rådde, där allt var tyst. Bara i honom, i hans inre, fanns ljud. Tinnitus och den eviga pulsen i örat.
Mannen var dyster.
Men förvånad hör han sig själv säga högt efter en stund - det måtte ha hänt saker i honom:
"Jag dör nog inte på ett tag. I varje fall inte idag. Mamma, du får vänta. Tack för omsorgen. Men nu skall jag gaska upp mig!"

Och han tog sig ännu en kopp. Reste sig från bordet. Gick bort till ytterdörren. Öppnade. Klev ut.
Och nog finns mirakel, finns trollslag. Nog finns det outgrundligheter. Ty, dimman som varit tät, bara skingrades i ett enda slag, som i en explosion av ljus, i samma stund han nu trampade på bron. Allting lättade.

"Oh, herre gud, mamma. Sol! Jag ser att det grönskar. Jag ser att dina liljor blommar på marken, där som du planterade dom en gång för så längesen".