För ett tag sedan så såg jag en pappa och hans dotter springa över ängarna i Eklanda, de gjorde kullerbyttor över gräset och solen gjorde kullerbyttor i dem, mellan dem. De sprang runt varandra och skrattade. Solen låg i munnen på dem, finns det då något finare sätt att öppna munnen på? Ge solen till någon annan. Till slut föll pappan ner i gräset, medan dottern fortsatte springa runt honom. Efter ett tag satte hon sig i hans knä, båda skrattade. Jag önskar att jag själv hamnar där till slut. Framtiden bär det jag inte fått i det förflutna. Den bär också det jag förlorat, men bara som vindpustar då och då. Den får mig att minnas det jag har haft. Framtiden är öppen för mig om jag är öppen mot den.

Dåtiden är inget avskedsbrev, den är ett bevis på vad vi har överlevt. Ett bevis på att vi har älskat och blivit älskade. Revor och de som stänger igenom dem. Jag får utgå från att framtiden kommer ge mig mer än vad historien gett. Tills ett hjärta slutar slå i mig och mitt hjärta slutar slå i någon annan. Mina barn kommer kanske slå kullerbyttor redan i magen! Ett till namn på en öppen dörr, en gata och en tanke som går igenom mig. Livet bör vara måttligt med det mesta, utom med kärlek då, där är det bara att ösa på.

Ibland vet man inte vad hjärtat försöker säga en, då får man sluta hjärnan ett tag. Ligga kvar över natten. Vems hud ropas fram och tillbaka mellan huvud och bröst? Ibland vet man inte, hjärtat skulle bara bita ihop och så kom du emellan. Förälskelser som får en att vilja springa fram längs hjärtat, kärleken som får en att stanna upp. En sträckning av värme och hud. Kom intill mig, livet är öppet, och det är åt det hållet, in i mig, ut genom dig, och vidare. Du har gryningen i din mage. Jag följer dagen över din kropp. Snart är jag framme vid kvällen. Livet bör vara måttligt med det mesta, utom med kärlek då, där är det bara att ösa på.