I

Mannen skrev namnet
på fliken av näver
stoppade bladet
i tillslutna flaskan
bar den till stranden
där strömmarna vandrar
kastade flaskan
till villande vågor

vandrade sedan
som namnlös mot bergen
fann sig en plats
i en jordfuktig skreva
ställde sig där
och blev stilla i dagar
sov där i nätter
i spindelvävslakan

drack utav regnet
mindes allt mindre
drömde allt oftare
bokdröm och ekdröm
drömde om jord
och om fåglar om våren
drömde om månen
och solgryningsljuset


II

Så kom en höst
och med hösten kom stormen
röster från havet
i mäktiga körer
svartsång och vildsång
som genljöd i klippor
regn ifrån himlen
och kallare vindar

Mannen stod kvar
och hans kläder blev trasor
håret allt längre
och skägget mer grånat
mannen som glömt bort
att frysa och huttra
bry sig om sådant
som blöta och nattfrost

Dagarna gick
och blad blev till myllla
solen klev undan
mot ensliga öar
höst blev till vinter
till vår och till sommar
åren gav rynkor
i bark och i manshud


III

Mannen som glömt
blev ett ekträd i skrevan
fyllde en bergsdal
med grönskande grenar
grävde ner tårna
och drack utav vattnet
såg för sitt inre
sjöar och älvar

nere inunder
bergstornens toppar
stråk utav liv
och av tid bortom dagsljus
maskliv i mulljord
och sorkliv bland rötter
myller i mörker
och någonstans hjärtslag


IV

Minnet var dagen
och nätter med stjärnljus
fågeln som kom
ifrån söder om våren
vände tillbaka
med nysnö på vingen
sjöng om de stora
på öppna savanner

minnet var rök
och doft ifrån jorden
minnet var ögon
och vargflockens tänder
minnet var blixten
och dånet av åskan
minnet var blomman
den första om våren


V

Så förflöt åren
så förflöt livet:
ek blev till ekskog
till slumrande skuggland
träd sköt mot himlen
och skapade grenvalv
multnade sakta
och föll utan ålder

följdes av andra
av grönskott ur stubbar:
skogen var världen
i högbergens dalar
mörkmark och trollmark
och fruktad av många
skyddad mot yxhugg
av namnlösa makter


VI

Det kom en dag!
På en ö mitt i havet
gick det en flicka
längs ensliga stranden
- solen var varm nu
och havet en spegel
Hon följde efter
en främmande fågel

Fågeln var liten
och knappast en skönhet
men sjöng så vackert
Den satt nära sängen
lät så att flickan
väcktes ur sömnen
manade henne
att gå ner mot vattnet

Fågeln flög före
och flickan kom efter
flög till en sandvik
ett stycke från huset
satte sig ner
ibland nattstormens bråte
pickade hårt med sin näbb
mot en flaska


VII

Flickan klev fram
och såg flaskglaset blänka
tog den mens fågeln
flög bort mot en klippa
öppnade, såg att
där låg en bit näver
rullade ut den
och läste för vinden

läste ett namn
som hon aldrig hört förut
läste för fågeln
som tog det i näbben
flög bort från ön
utan sång, men med vingslag
snabba som hökens
i jakt efter duvor


VIII

Det kom en kväll!
Ifrån havet kom sången
sorgsen och egen
med ord utan mening
sången för flickan
som vandrade ensam
längs med en strand
som var vänd emot väster

Sången som växte
med vågor som höjdes
sången hon kände
igen från en morgon
när hon blev väckt
av en grå liten fågel
vaknade upp ur en dröm
om en havsman


IX

Det kom en vind
det kom moln, stora, gråa
det kom en storm
- ändå hörde hon sången
hörde ett namn
mitt i regnet som föll nu
hörde sitt eget
ur gråfågelsstrupen

hörde och såg
ett stort skepp i det svarta
såg seglen slå
såg en man stå vid rodret
såg hur han styrde
mot sylvassa klippor
medan han sjöng
så det uppfyllde himlen


X

Flickan stod kvar
mitt i vitnande vågor
höll sig i hasseln
som växte vid stranden
såg allting hända
när skeppet gick under
såg hur det smulades
sönder och samman

såg vågor stillas
när allt var till ända
såg solens strålar
få molnen att vika
såg fågeln sitta
på vrakskeppets kölstock
hörde den sången
hon hört första gången


XI

Läste ur minnet
upp namnet från nävern
sa så sitt eget
så fågeln fick höra
såg något hända
med stocken i svartek
såg någon stå där
med fågeln i handen

kliva i sanden
henne till mötes
se henne, säga det namn
som var hennes
ge henne fågeln
och ge henne nävern
be henne bränna det
nu med detsamma


XII

Flickan tog hasseln
som växte vid stranden
bröt av en kvist
som var orörd av regnet
tände en eld
och lät lågorna spela
sa mannens namn
medan nävern blev aska

såg honom så
såg en välvuxen yngling
hörde hans röst
som en vårvind i ekskog
såg honom gå
och sprang efter i sanden
tog så hans hand
för att fläta ett öde

hörde hans skog
vandra fritt upp i bergen
hörde hans år
bara räknas i vårar
hörde en gråfågel
sjunga en saga
om det som kommer
på ön mitt i havet