Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min barn- och ungdoms historia; episoder, del 2.



Jag och ett gäng hade övernattat i en koja i skogen, det var i Augusti 1978 på kollo och jag var 13 år gammal. Kolonin låg på en stor paradisisk tomt vid havet utanför Uddevalla på västkusten, och det var mitt sista år som kollounge. Jag var så kär i en tjej; Pernilla, fast jag fortfarande polade med min klasskamrat Anette hemma i Örebro.
Vi vaknade i kojan förmodligen efter alldeles för lite sömn och för mycket bus, och jag kände direkt att jag mådde dåligt, men jag visste inte varför, jag hade ångest helt enkelt, en ångest som jag inte kunde hantera och förstå orsaken eller orsakerna till.
Jag låg kvar när dom andra gick till frukosten och jag mådde python, jag kunde inte gråta, jag bara låg och försökte komma på ett sätt att få ångesten att upphöra, men det gick inte, så jag sökte mej till min 12 år äldre syster som jobbade i personalen för att få hjälp och tröst. Jag minns inte vad vi pratade om hon och jag; men jag kände mej så ensam och otrygg och denna ångest som hotade att skena iväg.
Som jag minns det nu, snart 35 år senare, är att jag sakta mådde bättre och att ångesten släppte när jag var hos min syster.

Som jag ser på denna händelse nu när jag har min tidigare och följande barn- och ungdom som facit i hand, är att det var ett av dom första tecknen på att jag hade varit i 2-3 år på fel väg i mitt liv, och att jag var på väg ännu mer snett.
Jag hade förträngt så mycket sorg, vrede, besvikelse, raseri, hat, avsky och rädsla redan i mitt unga liv, och fortsatte på den tragiska vägen även efter denna kollovistelse och framåt i tonåren. Jag blev mobbad och jag mobbade; jag hade en så kallad styvpappa som var på många vis en katastrof för mej, och en mamma som var blind inför hur jag mådde och inför hur denna vidrige styvpappa behandlade mej.
Han och jag startade efter ett tag ett psykkrig som varade i ett par år, och jag var alldeles för liten för att orka med en sån situation, ungefär som Alexander i Bergmans film Fanny och Alexander var för liten för att orka med sitt krig med Biskopen, hans styvpappa. Dessutom så hade min pappa tagit sitt liv i Maj 1976, och jag fick ingen hjälp att sörja honom, ingen i vår familj och släkt sörjde honom, i alla fall inte tillräckligt.

Jag önskar idag att jag den krisartade morgonen och förmiddagen på kollo hade mått ännu sämre; att jag hade fått panikångest, eller blivit svårt psykiskt sjuk, med färd in till BUP så att jag hade kunnat fått professionell hjälp på det tidiga stadiumet; psykoterapi, förmodligen långvarig sådan, och kanske krishantering i efterhand för hela vår familj.
Istället så vandrade jag sakta men säkert in i mörkret och ett växande psykiskt illamående. Ett stort problem var att jag inte erkände för mej själv att jag mådde dåligt, utan jag försökte hålla skenet uppe även fast jag kraschade med skolarbetet i 8:n och började vara stökig på lektionerna, och jag mobbade en del lärare.
Underligt nog så hade jag många kompisar och fungerade hyfsat bra tillsammans med dom. Vi sportade och hade det rätt så bra ihop. Men jag förstår nu idag att jag på något vis stannade i min känslomässiga och psykiska utveckling, jag blev på sätt och vis lillgammal, och mer och mer, sakta men säkert, så tappade jag bort mitt riktiga jag.



Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 466 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2013-05-15 23:41



Bookmark and Share


  Angel of love
Berörande läsning.
Känns inte som man hade kunskapen förr om att även barn hade ångest, mer nuförtiden!
2013-05-16
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP