Det finns mellan tretusen och fyratusen björnar i Sverige. De flesta människor som brukar vara ute i skogen har säkert blivit sedda av björn någon gång. Men björnarna är skygga och smyger undan så vi ser dem sällan. Jag känner en naturfotograf som jagar björn med sin kamera. Hon har fått sitta oändligt många timmar i gömslen för att kunna ta sina björnbilder. En gång fann hon en sovande björn på en sten i en hyggeskant och kunde ta en mängd fina bilder. Men det var en gång på alla åren hon sökt efter björn. För många år sedan fiskade jag nedanför ett vattenfall i Ångermanälven. Forsen brusade öronbedövande och vattenstänk kylde mitt ansikte. Det var svårt att få ned flugan i strömmen men framför mig bildade vattnet en nedåtgående spiral som sög ned fluglinan och tafsen med flugan. Jag stod stilla med spöt höjt och såg linan skruvas ned djupare och djupare och sedan åkte den nedströms längs bottnen. Någon öring fick jag inte men det var spännande att vänta. När jag efter ett nytt linutsläpp stod orörlig och tittade ned i virveln såg jag en rörelse 40 meter nedströms. Jag höjde blicken och såg en stor mörkbrun björn i mjuka kraftfulla språng kasta sig uppför den branta steniga älvstranden . Det gick otroligt snabbt och så var han inne bland några ungtallar som inte alls kunde dölja den kraftiga kroppen. Han ställde sig upprätt bakom en av tallarna och tittade på mig under en halvminut och sedan försvann han in i den täta skogen som växte strax intill. Jag fiskade vidare en timme men tog mig sedan uppför den branta stigen när det började skymma. Nästa björnmöte dröjde flera år och det skedde i Älvdalen. Min fru och jag åkte efter en liten slingrig skogsväg för att besöka en av många "bodar" , tidigare fäbodar. Av en händelse råkade jag ha med fiskegrejor så jag stannade vid en liten tjärn för att fiska. -Bara en liten stund, sa min fru och följde mig till stranden. Jag kastade ut en liten spinnare för att fånga en abborre, men första kastet gav inget hugg. Jag tittade ut över vattnet och såg något mörkt röra sig på andra sidan tjärnen. -Vad tror du det där är? frågade jag och min fru ryckte till när hon såg djuret.-En björn! Ge mig bilnycklarna, sa hon och fick dem. Den stora björnen åt något från marken som senare visade sig vara tranbär. Björnen var ett par hundra meter bort och vinden som blåste mot oss gav den ingen vittring som kunde avslöja att människor var i närheten. Min fru satte sig i bilen men jag såg björnen äta bär i en kvart och få besök av två tranor som landade helt nära och också åt bär. Björnen lufsade stilla iväg uppför ett skogsklätt berg när den var belåten och jag fick till slut några abborrar till kvällsmaten. För tre år sedan följde jag en god vän på bäverjakt vid en å inte långt ifrån byn där jag har min stuga. Det fanns en nybyggd bäverhydda som han tyckte var intressant. Den låg 100 meter från den gamla. Det var inte så mycket snö så vi kunde gå till den slingrande ån utan prolem. Efter strandkanten var det is med ett tunt snölager. Där syntes tydliga spår av en älgko med kalv som gått uppströms. Mer spännande var de stora spåren av en björn som verkade följa efter älgarna. - Vad stora björnspåren är, tror du att de tinat ut om det gått några dagar, frågade jag.- Det fanns inga spår här igår, sa Hans, så det är rätt storlek. Björnen och älgarna var säkert långt borta så vi började leta efter bäver som det var tänkt. Var de vid den gamla eller nya hyddan? Vi chansade på den nya och smög uppströms bakom de blöta strandbuskarna. Jag hade inget gevär men Hans hade sin 222-a i beredskap. Plötsligt hörde vi en kraftig klatsch mot vattenytan när bävern upptäckte oss. Den dök och simmade i säkerhet under vattnet. Det var inte långt till närmaste krök så vi fick aldrig se bävern i ytan. Vi fortsatte en bit till uppför ån och satte oss i skydd av några buskar mittför den nya bäverhyddan. Nu var det bara att vara tyst och stilla och ha tålamod. En timme gick och så fick jag se något mörkbrunt på andra sidan ån där den gjorde en tvär krök. Det bruna djuret såg väldigt stort ut bland buskarna 60 meter bort och så reste det sig i sin fulla längd. En stor björn stod och såg sig omkring! Försiktigt knuffade jag Hans i sidan och han fick se björnen innan den gick ned på alla fyra och sakta gick iväg nedströms, kanske fortfarande i älgspåren. Vinden låg rakt emot oss annars hade björnen känt vår vittring.- Nu sitter vi absolut stilla så kanske han kommer mot oss, sa Hans tyst. Kommer mot oss, är det så bra, tänkte jag men ville inte diskutera saken . Så där satt vi tills det började skymma och vi insåg att det inte var så roligt med björnbesök när det blivit mörkt. Vi gick till bilen på en kvart och åkte hemåt. - Vad skulle du ha gjort om björnen kommit, frågade jag. - Skjutit förstås, blev svaret. - Med en 222-a?- Ja, enda problemet var att jag bara hade laddat med tre skott, det brukar aldrig hinnas med fler på bäverjakt, sa Hans. Jag tror förstås att han bara ville skrämma upp mig, men det har han aldrig erkänt. Tre björnar har jag alltså sett men spår och spillning och sönderrivna stubbar med honung har jag sett många gånger. Idag varnar Länsstyrelsen för närgångna björnar i Gästrikland. Björnar har dödat får och förstört bigårdar .  Cyklister och hundrastare har sett björnar på nära håll och uttrycker både oro och beundran för djuret.