Jag satt en kväll och skrev på
den här dikten,
och blickade mot skymningen,
när minnet en duvas flykt,
dess vingar sus,
gav mina ord ett magiskt innehåll
av sällsam närvaro.

Solen dolda sig bak gråa moln
och skatorna språkade som vanligt
ibland buskarna intill.
Jag hörde ljusa röster
men inte några ord,
ibland fångade av vindens varsamma händer
och förda till mitt öra,
något tydligare,
medan vinden blev allt kyligare.

Majdagens milda bris
var nu ett minne blott,
likt duvans vingesus
och snabba flykt mot moln och skyar.

Jag hade fått det hela ned på pränt,
en bagatell,
en intighet,
en stilla stund i livets vimmel.

Banalt men verkligt…