SOMMAREN MED SVÄRMOR:

Femmage à Anaïs Nin av René de Tour-Zelle, 1631 e. Hypatia.

Det är inte ovanligt att den äktenskapliga harmonin störs av konflikter mellan svärmor och svärson. Därför är det viktigt att dessa två är intimt bekanta och goda vänner, redan innan ett äktenskap ingås, ja minst lika viktigt som att de blivande makarna känner varandra. Följande berättades mig av en man, vars vänskap med svärmodern inleddes på ett lika ovanligt som verksamt sätt. Han var själv tjugofem då förlovningen ingåtts och giftemålet börjat planerats. Fästmön var tjugoett och svärmodern, Miriam, trettionio. Hon var änka. Miriam hade en jämnårig väninna, Ursula. Det var denna som kom med idén att svärson och svärmor skulle tillbringa sommaren på tu man hand, för att bekanta sig och slipas samman. Mannens berättelse följer här, visserligen inte ordagrant nedtecknad, men i sak riktig:

Jag och min blivande svärmor, Miriam, fördes av väninnan, Ursula, i hennes motorbåt ut till den lilla skärgårdsö på vilken vi skulle bo hela sommaren. Ön besöktes aldrig så vi kunde räkna med total isolering. Ursula skulle komma ut med förnödenheter var fjortonde dag. Hon skulle ställa dem på bryggan tidiga morgnar. Vi skulle inte märka av henne.

Då vi närmade oss, såg vi Ursulas sommarhus skymta mellan träden. Ön var rikt skogbevuxen. Vi steg i land och bar upp väskor och kassar till huset. Det var mycket väl inrett. I vardagsrummet fanns till och med en öppen spis och ett litet men välsorterat bibliotek. På ägorna låg jordgubbs- och potatisland samt ett växthus där bland annat tomatplantor drevs. Vi skulle inte behöva gå sysslolösa.

Ursula meddelade så, att hon tänkte lämna oss till vårt liv på tu man hand. Emellertid avslöjade hon nu, att hon hade ett villkor för sin upplåtelse. Hon krävde helt enkelt att vi lämnade ifrån oss våra kläder. ”Skall det här fungera, måste ni lära känna varandra ända in på bara huden”, sade hon, ”Ni måste leva som Adam och Eva, naturligtvis med vissa undantag, som ni nog förstår att göra själva”. Vi såg på henne med oförställd häpnad. Vad vi än hade väntat, kom det inte ens i närheten av detta.

Något som endast få kvinnor känner till, är den hemliga dröm, som många män bär på - inte sällan omedvetet - fantiserandet om att få visas upp naken inför sin svärmor. För många har tanken aldrig ens tagit form, troligen krävs yttre omständigheter för att utlösa och frigöra den. Då den emellertid fått fäste, har den en helt otrolig lockelse. Få eller inga andra erotiska fantasier har samma enorma kraft, samma bedövande hetta.

Då nu Ursula efter en stund lyckats övertala oss att ta detta ytterst ovanliga steg, överrumplades jag av en hisnande känsla i maggropen, liknande den man upplever vid fritt fall. Då jag lämnat mina sista plagg ifrån mig stod jag utlämnad och generad, en blyg och tafatt Priapos, vars kropp skamlöst skvallrade om det mest opassande av sinnestillstånd.. Detta stegrades ytterligare då jag kom att betrakta Miriam. Hennes figur var praktfull. Huden glänste som finaste siden i solen, det svarta håret delade sig i nacken och ringlade ned runt halsen för att lätt beslöja de tunga och fasta brösten. Höfternas vackra rundning och de utsökt formade benen fulländade bilden av en Afroditestaty som genom någon gudomlig magi fått liv.

Våra blickar möttes. Vi blev båda helt medvetna om det absolut förbjudna i vår situation och vi rodnade samtidigt, långt ned på bröstet, som skolflickor. Ursula märkte vår förlägenhet och log milt. ”Vet ni” sade hon ”att den bästa inledningen på en livslång vänskap är just detta, att man rodnar tillsammans. Ni är redan på god väg mot det vackraste i livet”. Hon fortsatte: ”Innan jag går, vill jag se er krama om varandra. Länge och varmt!”

Sedan vi gjort så tog hon våra kläder under armen, gick i båten och stötte ut. Vi blev länge stående och såg henne försvinna som en liten prick på färden mot fastlandet.

En halvtimme senare hade stormen i min kropp mojnat något. Vi hade båda, märkvärdigt snabbt, vant oss vid ett liv utan kläder. Tillvänjningen underlättades av att en mängd praktiska sysslor väntade. Sängar skulle bäddas, vatten hämtas, stickor späntas, spisen tändas och mat lagas. Under de följande dagarna gled vi in i bestämda vanemönster. Vi delade på alla hushållsgöromål, vidare hade vi landen att rensa, vilket vi gjorde sida vid sida, liggande på knä. Då vi efteråt var jordiga och leriga, badade vi i havet och torkade varandra.



Nakenheten blev mer och mer naturlig för oss båda, dock inte helt. Eftersom vi levde i fullständig frihet kunde vi ofta ta långa raster. Vi satt då utanför huset och vilade i en stor hammock. Miriam, som fortfarande med största förnöjelse tänkte tillbaka på min reaktion vid Ursulas kupp första dagen, hade diskret men effektivt kartlagt mina svagheter. Hon visste exakt vilka poser hon skulle inta för att åter få kättjan att slå till med styrkan hos en tropisk feber. Ofta hände det att hon, med låtsad omedvetenhet, ställde eller satte sig på ett sätt som ofelbart försatte mitt kön i häftigaste uppror. Därefter såg hon mig i ögonen med en blick som var full av okynne och retsamhet. Då jag drog mig tillbaka för att i ensamhet stilla de vågor hon rört upp, kände jag alltid hennes roade leende följa mig. Hon fann verkligen ett barnligt nöje i denna den kvinnliga skönhetens triumf över den manliga självbehärskningen. Hon kände sin makt och trivdes förträffligt med att få utöva den.

Så gick dagar och veckor. Eftersom vi inte hade elektricitet, hade vi inte heller någon radio. Givetvis fick vi inte heller tidningar. Därför tillbringade vi kvällarna med att läsa högt för varandra. Vi upptäckte snart, att detta är ett helt överlägset sätt att umgås. Ibland kunde den som läste göra en paus under vilken vi diskuterade textens utformning eller budskap. Vi tog oss igenom så skilda verk som Racines ”Athalia” och Vernes ”Doktor Ox” samt mycket mer.

En förmiddag, då vi hade rast och vilade, ställde sig Miriam i en av sina mest utstuderat koketta poser. Detta fick, som vanligt, snabb verkan. Tvingad av hettan och den oresonliga åtrån reste jag mig för att i skymundan framkalla vad kroppen så ihärdigt pockade på. Emellertid hejdade hon mig den här gången med orden: ”Du behöver inte gömma dig. Stanna här och låt mig få se på. Ingen har hittills visat mig hur män gör, och jag är faktiskt nyfiken”.

Så kom det sig att jag sjönk ned i hammocken medan Miriam ställde sig på knä framför, intresserad och förväntansfull. Hon var en inspirerande åskådare, uppmuntrande och tillgiven. Emellertid var hon inte riktigt beredd på utgången. Då den varma geysern fick sin ofrånkomliga eruption, sköljde det utgjutna över hennes hår och kinder och sökte sig i rännilar nedåt över bröst och mage.

Hon brast ut i ett pärlande skratt och klappade händerna, förtjust som ett barn. Innan vi riktigt visste hur det gått till, hade vi slagit armarna om varandra och blev länge stående i en hård omfamning. Då vi släppte taget, förstod vi, att vi nu hade varit ute vid de yttersta gränserna för vad vi kunde tillåta oss. Mer än så här skulle vi absolut inte få släppa tyglarna.

Det hade nu gått cirka fyra veckor av de tolv. Vi hade redan hunnit etablera en fast och orubblig vänskap, en som vi förstod skulle räcka till livets slut. Vad vi gått igenom var en praktisk och verklighetsnära lektion i nakenkulturens enande kraft. Nakenheten kan föra människor samman på ett sätt som intet annat. Vår tacksamhet mot Ursula, som känt till detta och velat förmedla det till oss, skulle för alltid leva stark.

Vi skulle ha kunnat återvända hem redan nu, men vi ville inte. Vi trivdes med vårt arbete i jordgubbs- och potatislanden samt med pysslet i växthuset. Våra kroppar hade fått ordentligt med färg och inga vita ränder efter baddräkter förstörde intrycket. Vi kände oss rent fysiskt i utmärkt trim, ett resultat av bland annat långa simturer varje dag. Vi hade ibland simmat ikapp runt hela ön. Vidare hade vi många böcker kvar olästa. Därför fortsatte vi vår självvalda isolering tiden ut.

Det hände att Miriam fick känningar av ryggen, i synnerhet efter några timmars ihållande arbete i landen. Hon fick då ligga på magen medan jag satt gränsle över hennes lår och masserade korsryggen med liniment. Vid sådana tillfällen kändes det svårare än någonsin att respektera det tabu som begränsade våra göranden och låtanden.

Riktigt till vägs ände hade vi trots allt inte kommit. Miriam hade börjat hjälpa mig aktivt med det jag tidigare gjort själv. Hennes uppfinningsförmåga var imponerande och hon utvecklade detta hantverk till skön konst. Skall man tillämpa frasen ”inom det tillåtnas gränser” på den sortens lekar, torde man få tänja sin liberalism till det yttersta. Snart började jag, till råga på måttet, återgälda hennes tjänster och därmed hade vi trotsat i stort sett alla förbud utom det allra sista.

Nå, ingen utomstående skulle få veta. Vårt förbund var nu oupplösligt, vi var två vuxna människor som delade en del nog så skamliga hemligheter. Det är intet ont i detta. Vi hade vår dolda skattkammare av gemensamma minnen och dit skulle ingen annan ges tillträde. Detta var en tyst överenskommelse och vi stod fast vid den under alla år som följde.


Sista kvällen innan Ursula skulle hämta oss satt vi länge tysta. Våra tolv veckor på ön föreföll oss nu som hela vårt gångna liv. Allt som dessförinnan hänt oss tycktes overkligt, ja oväsentligt. Att lämna denna plats skulle kännas som att bryta upp från sin barndoms trakter och göra detta i visshet att ingen återkomst vore möjlig. På natten sov vi i samma säng, något vi aldrig gjort förut. Emellertid företog vi oss ingenting otillbörligt.

Ursula kom punktligt på morgonen. Hon hade med sig en liten festmåltid i en korg, och naturligtvis också våra kläder. Då vi nu åter stod klädda, kände vi oss långt mer handfallna än vi gjort som nakna tolv veckor tidigare. Vi städade emellertid upp efter oss, bar till båten ned korgar med skörd från landen, åt Ursulas goda lunch, låste huset och gav oss av.

Jag återvände nu till min fästmö, som snart därefter blev min hustru. Hon hade tillbringat sin sommar med att skriva en uppsats och tog på hösten, kort efter vårt bröllop, en akademisk examen.

Ursula och Miriam flyttade någon månad senare ihop och började leva samman som lesbiska. De kom att bli våra käraste vänner och betraktades i vårt hem mer som syskon än som representanter för en äldre generation.

Något jag kom att misstänka, men aldrig fick veta säkert, var om det här med kläderna verkligen var Ursulas ”kupp” eller om hon och Miriam gjort upp alltsamman på förhand.

Detta var mannens berättelse. Vem han var, när och var händelserna utspelades, är oväsentligt. Det finns inte anledning att röja några sådana detaljer. Viktigast är att historien fick ett lyckligt slut. Den lärdom den kan ge oss är: Mycken glädje väntar dem som vågar trotsa fördomar, ignorera moraliskt hyckleri och beträda förbjudna områden.


SLUT.