Jag blir tårögd vid tanken på livet.
Vid tanken på att bli lycklig.
Vid tanken på lugn och ro.
På den dagen.
När livet löser sig.
Jag skriver det, jag vet det.
Det tar bara lite tid och utrymme.
Kanske också sårade människor och brustna stunder, och jag ber om ursäkt för det.
Men ge mig bara lite tid och utrymme så lovar jag. Jag vill och kan och jag lovar.
Jag gör det här för er, och för den jag brukade och vill vara för er.
Och jag blir tårögd vid tanken på att det är just för er.
Vid tanken på att det kanske blir för sent.
Vid tanken på att ni kanske är för sårade den dagen.
På den dagen då jag är hel.