Saven brinner, hennes
ögon glöder, tiden
är en väldig flod;
Hon närmas Havet
för varje stund,-
vågorna glider
genom landet, kusten
anas fjärran
i diset. Han är inte
långt borta, nu!

En uggla hoar
under firmamentets allvar.

Hon minns barndomens
ensamhet, hur hon frös
om tårna vid
långfärdsåkning på skidor,
trots att hon hade på sig
3 par tjocka sockor
i pjäxorna.

Det var skönt att bli
vuxen och få
lämna kärnfamiljen.

Den hade varit en
däven bur, hon ville ur.

Petri hade fått
hennes kinder
att blossa och
hennes hjärta
värmdes, när han
log mot henne
med mun och ögon
och nu är hon
påväg till honom.

Hon sjunker. Hon vaknar.
Lakan och kudde är
våta av svett. Hon ser
på klockan. Det ringer!