130 meter ner i den medeltida jorden

inunder de krakowska utmarkerna

bröto vi loss ditt salt

du sötaste madonna

hängde här inga kristallkronor då

banade blanka hettan väg genom berget

sprängde oss sedermera fram likt blixtnedslag

varpå mullrandet omslöt

våra dvärgmässiga kroppar

men inget regn nådde in

fanns varken film eller chips att trösta sig med

fick vi slicka direkt på väggarna

suktande följa dina in-

och utbuktningar

med våra allt törstigare tungor

knäböja inför dina uthuggna altare

gnola en stump ur Psaltaren

stiga hemåt mot himlen igen, längs hisnande trätrappor

tungt trallandes vårt trötta glädjetåg

även hästarna höll vi härinne

som världens sällskapligaste redskap

fast de blevo blinda av allt mörker

fick aldrig skåda Snövit

dock längs dina outgrundligt växande labyrintgångar

lät Gud, Goethe och Copernicus sina skuggor vandra

och såg att det var djupt