Du gamle sorg, vad du dig är lik,
lika hungrande som student vid bordet bredvid.
Skall du ej sitta ned; du som alltid står på kik?
Stanna i vårt tysta sällskap för en tid.

Vårt stop är tomt, vår strupe torr,
vårt blottade fat i önskan fyllas.
Du känna väl den fattige hundens morr?
Kom till bords; vår sorg, så du kan hyllas.

Från detta bord finns inget att rädas,
du som sett konungar ryckas från makt.
Dessa magra ben är allt vi iklädas,
och du står där tröstlös, ständigt på vakt.

Du gamle sorg, tiden dig ej berör.
Följ oss; evigt, mot fjärran okänt mål.
Din blomma lär vila på graven då vi dör,
för din vänskap utlyser vi nu en skål.