Varje steg hon tar är tungt. Varje droppe regn är svart. Varje tår är osynlig. Hon skyndar sig fram. Hon nästan springer mellan träd, över en gata fylld av tutande bilar som hon knappast lägger märke till. Hon är jagad. Hon springer nästan.
Ett skrik, ett illvilligt skrik ljuder i hennes bakhuvud.
Ingen annan hör.
Skriket finns inuti henne. Det är omöjligt för det att komma ut, fastän hon vill. Hon vill så hemskt gärna att det ska få komma ut. Det är så aggressivt, så våldsamt, skrämmande och ondskefullt. Alldeles illvilligt. Det jagar henne inifrån.

Varje steg han tar är annorlunda, nytt och uppochner. Varje droppe regn är suddig.
Hon tycker att han borde ta på sig glasögonen så kanske han skulle se regndropparna lite bättre. Hon tycker en hel massa andra saker om honom nu när hon nästan springer.
Det är fantastiskt att hon kan känna sig så tom, kall, ond och vild samtidigt som hon hinner tänka så mycket, så snabbt. Hon är en sån människa som kan ha flera tankegångar snurrande inne i huvudet på samma gång. Hon har tankar som förgrenar sig likt ett snabbväxande träd och varje förgrening följer hon i sina tankar lika snabbt som de växer tills dess att det tar stop!
En del grenar växer och blir så långa att de till sist brister och andra blir tjockare och tjockare och växer allt långsammare men så plötsligt förgrenar de sig på nytt i en rasande fart.
Flera miljoner gånger snabbare än hon tar sig fram mellan buskar, över gator och torg, ner i tunnelbanan, upp ur tunnelbanan, ut på landet och tillbaka till staden förgrenar sig hennes tankar tillsammans med växande ilska och sorg.
Hennes värld rör sig emellanåt nära ljusets hastighet och emellanåt nära snigelns.

Han känner sig galen. Det gör hon också.
Hon tänker så mycket om honom, men vet så lite.
De tar sig fram från varsitt håll på krokiga vägar med många långa avstickare tills de till sist möter varandra för första gången på riktigt.
Skriket och galenskapen tystnar en kort stund, men på ett gömställe någonstans inuti henne växer sig det illvilliga skriket starkare.
De skiljs åt och tystnaden i hennes bakhuvud försvinner snart för att ersättas av ett skrik mer brutalt än någonsin förut.
Hon är jagad av en förföljare som just klamrat sig fast vid henne och kramat henne så hårt att hon fick svårt att andas, men hon slet sig fri på något sätt och nu skyndar hon sig fram.
Då hon hör skriket och tankar, lika många som grenarna hos ett tusen år gammalt ännu friskt och växande träd, så önskar hon halvt att det illvilliga skriket ska få komma ut och halvt att det ska tystna och låta henne glömma att det någonsin var där. Det snurrar runt i huvudet.
Hon önskar halvt att hon ska möta honom igen och halvt att han ska försvinna, att tankarna om honom blandas med andra tankar och tappas bort. Tappas bort likt en ruttnande gren gömd bland tusentals andra löv och blombärande grenar.
En ruttnande gren som en gång bar de vackraste löv- och blommor av alla.