Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske en sorts början eller en sorts slut.


När något blir för värdefullt av att vara ditt

Detta är den sista kvällen av många sista kvällar. Vi kysser inte varandra. Vi ligger sked på skrynkliga lakan och jag andas försiktigt mot dina skulderblad, lägger vikt vid varje andetag och hur de vidrör din hud. Rummet blänker speglat i fönsterrutorna, sänglampan är en röd sol, ditt ansikte knappt urskiljbart. I mitten av din spegelbild skymtar en stjärna. Jag tror att det är Sirius men egentligen vet jag inte. Inte ens stjärnbilderna som du pekat ut stämmer.

Försiktigt drar jag ett finger längs sidan av din nacke, undrar om du sover. Jag tror i alla fall att du blundar, dina ögon syns inte i glaset men allt är så vagt att jag inte kan vara säker. Kanske betraktar du din egen spegelbild, kanske tänker du på något. Jag frågar inte. Varje gång jag frågat vad du tänker på har du tittat på mig liksom förvånad, som om jag väckt dig ur en dröm, och sagt att du aldrig tänker på något på det sättet, att allting bara är vitt och tomt i ditt huvud.

Ibland erkänner jag att jag är avundsjuk på det lugnet, att mitt eget huvud är till brädden fyllt av tankar och skrik och kollisioner. Du brukar svara att den där tomheten är långtråkig, att du gärna skulle vilja känna något, något litet, men du har aldrig sagt att du skulle vilja byta. Jag uppskattar den ärligheten, att du inte ger mig ett automatiskt ”jag skulle hellre ha det som du”.

Om vi vill kan vi gråta hela natten i ditt kök. Jag kan berätta något i förtroende som du genast glömmer. Nu viskar jag till dig så tyst att du inte skall vakna. Säg mig något som jag inte känner till; berätta något om dig själv. Vilken färg har dina ögon? Jag vet att du kommer att hålla mig genom vita nätter. Dina sista andetag mot mina.

När morgonen kommit står jag åter utanför din dörr. Ljudet av grus under skorna och vägen därifrån, frusna händer och en sifferserie oavlåtligt upprepad huvudet. Om jag fortsätter att minnas din portkod kanske du låter mig komma tillbaka.




Prosa av Grävling
Läst 269 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2013-06-30 04:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Grävling
Grävling