jag kippar efter andan,
i den kvava existensen;
de räds för varandra,
mitt hjärta och mitt förnuft.
i mitt hjärta, det bränns,
men mitt förnuft så kallt.

jag flämtar vid ytans rand,
i det svarta havet,
i det sista kravet
som livets kalla hand
räcker mig.

mitt förnuft så kallt,
som en januarinatt
där istappar formas.

i mitt hjärta, det bränns;
det fräser och spottar
när hjärtat doppas
i förnuftets kalla kväve.

jag kippar efter andan,
i den kvava existensen,
jag sträcker en darrig hand
mot lyckans blida strand;
mitt hjärta så varmt,
förnuftet får vänta.