hon valde sannheten
talade sannhet in i vindarna
i varje stund hon såg molnen rynka ögonbrynen
dras
samman
vandrade hon till den isklara källan
vandrad genom sandlagers
silande
hjärteldar
ur en moders vakande
bröst
hon sköljde huden till dess huden brann
likt tundrans eldar
tundran vilken en gång var stäppernas frodiga gräshav
vari drömmolnsbärarna vandrade
vari folken målade sina ansikten
i rötter
stäpperna vilka en gång var savannernas
blommande akacieträd
de badade barnen i soldroppar
i måneldars viskningar mjuka
akacieträd
varvid de höghalsade betade
hoppade in i solringarnas vida bud
hon såg vindarna löpa rusa
virvla upp
jordarnas röda damm
dammet lade sig i lagunögons stigande turkosa tårar

så föll ljuset in i henne
ur månskärans givna kalk
ljuset föll in i henne
vari vindarna
skogarna
stjärnbärarna viskade
viskade

hon bar nyspunnen vävarmantel
i händernas utslagna rosenblad
bergen höjde sina kronskålar
tröstestämman ljöd i höjderna
molnen doftade förgätmigej
bergsvallmo strålandeblå i hennes ögon

hon valde sannheten
talade sannheten in i vindarna
därigenom skar lögnerna henne igenom
hennes hjärta blödde ur det ogenomskådade
allt det hon anade i ögonsdjup vilka förnekade
hennes hjärta helades ur det genomskådade
i det lögnen spräcktes
så valde modern med den blåa manteln
stigen ur svart ur röd
in i blå nu till vit
hon upplevde ränkerna
slagorden
sargades svårt
hon upplevde barnens hjärtsaga
den smygande gångens övade steg
de kittlande barnstigarnas glittrande sagoregn
hon kunde aldrig förstå
aldrig inse strategernas strategier
ty i huden kunde hon ännu andas doften
doften av frifolkens harmoni
bergens kristallväggar inte av någonting dolt
allt var av ingenting
hennes är det mjuka regnet
är vattenfallens mjuka harmoni
kraftens stämma dånar
mild
mild
är dess kärlek stark
vattenfall störtar sig ut
kastar sig dånande ut detta utan att skada
detta utan att såra
är icke snärjnätens omilda falska skärstämma
skåda genom
skåda
lyssnande in
vattenfallen är
de stränga harmoniernas sång
strängaspelens troner

hennes är
det mjuka regnet
är vattenfallets utsläppta harmoni

hon valde sannheten
talade sannhet in i vindarna
i varje stund hon såg molnen rynka ögonbrynen
dras
samman
vandrade hon till den isklara källan
vandrad genom sandlagers
silande
hjärteldar
ur en moders vakande
bröst
hon sköljde huden till dess huden brann

hennes make aldrig sedd
vakar över sin maka i fjärrans vindslätter
ännu är deras längtan oskriven
viskas ur tronernas stämma