Plötsligt en dag i maj, dyker mina 21 gram själ upp och kliver utan att fråga in i min trädgård. Jag? Jag blir stående mellan grind och hus, lite fånigt hummande, för jag vet liksom inte vad jag skall säga. För vad säger man till den, när den kommer förbi sådär oväntat och var har den egentligen varit? Lite känns det ju som om jag borde hållt ordning på den, genom livet. Då hörs ett frustande uppe från taket. Ja, ett skratt sällan hört. Oh sugarbaby, bräker getterna, what a sight.