Man befinner sig på ett tåg
Ser sin barndoms land­skap gli­da förbi
på andra sidan de tonade fönstren 

När som helst tumlar man ut i vardagen

Ku­­lisser, ri­då­­er, en la­­by­rint av lätt tyg
Sen står man där, in­­för en stojig pub­­­­­lik

 De vet att jag bluf­­far,
men lå­ter mig hållas för att det roar dem
Jag be­höver mamma
och måste gå på toa­­­let­ten 

Ju äld­re jag blir des­­to svå­rare är det
att upp­båda tro och kraft 

Den­ kompetente man­nen
Som levde självklart, mitt i sin tid
finns inte mer
Det är bara jag, ensam 

Och i nästa ögonblick mister jag även det