... och dess oberäkneliga vacklande


Rullar det mjuka av en persikokärna mellan tummen och pekfingrets toppar.


Med tidsbrist och de dödliga insikterna jag bottnar; ta den riskfyllda chansen kontra årens

utdraget långa leda är frågan...?


Ser mig grubbla tills det första gråa hårstrået syns i min man, mina vildvuxna brösthår jag

trots den renrakad tidsandan behållit när det ungdomligt ytliga

blir än mindre av en frestelse att tanklöst nyttja.


Det är med vetskap likt denna jag resonerar: lägg den snabba debuten åt handlingarna,

gör det ärligt och rakt och lev sedan utan denna prestationsplåga,

men var noga med att av ödmjukhet framhålla; en författare kan i regel bara bli bättre med åren.

Att svepa in omvärlden i den naiva charmen, mig själv också för den delen!


Ut och ge sig hän åt solen nu, bränna mig bekymmerslös med dess sting, där fastnaglad

under boken, och av det jag från läsningen förtär med nya ögon,

sökandes synsätt för den egna skapelsen.


Med sedan som åldring ett minne snarare förkolnat av en gång där härjande iver än av

rastlöst fördärv mot vilket hela min självbild strider. Mot mitt slöa jag har jag nu och för alltid

mer inlett det stora kriget, ta sig an den sista etappen av uppväxten, en möda inom

proportioner av... metaforen för bedriften som måste till lyder,

å syftar på den osannolika slumpen:


En farkost likt Sputnik seglar genom den evinnerliga rymden, den har just fått kontakt hundra

ljusår bort från oss med liv likt det här på jorden


Men för var försök till mognad, för var krafttag med det hela så kan man förnimma allt mer hur

rymden krymper efter divisionstabellens stegring av ett, två, tre, samtidigt som den faktiskt

gör det i takt med... det okända. Det enda som gör det värt att, utan annan egentlig mening, fortsätta leva.