De gyllengröna trädens löv föll mot vattnet
Jag böjde mig ner
doppade mina tår i de små vågorna
Tittade med kisande ögon mot solnedgången

Det kunde hända så mycket
på bara några år
Från att ha svävat på molnen
på ett lätt samvete
med ett glädjerop mot världen
Istället med början till rynkor

Förälskelsen den kom och red iväg
som om hästen blivit svart
som om morgonen är en ljuv väntan
Bort mot ängens ände

Jag kunde ha ridit med
Förblivit en pojke med öppna ögon
Men stark är den som reser sig
Är den som lär sig att älska
Som förstår att den svarta hästen
bara sprang i en skugga

Se i de gyllengröna träden
där fåglarna bygger bon
Och i vattnet
där livet finns längst ner på bottnen
Då kan mörkret få komma
för att morgonen ska vara ljuv