Det finns de som just nu väntar på att dö. Kanske redan ikväll, kanske först imorgon. Kanske dröjer det ett år eller två.

Det finns Kristian Gidlund som har sagt farväl i ett sommarprat och dödsstädat sitt ungdomliga liv. Förberett sig för döden som kommer alltför tidigt.

Det finns världens lyckligaste gubbe som jag mötte häromdagen, som köpte en biltvätt och var så fantastiskt lycklig bara över att kunna göra det och köra bilen ensam, efter det att han hade haft en stroke.

Och det finns förstås de som redan har dött, som skulle göra allt för att få leva. Det fanns en Lisa som just hade köpt en peruk efter det att hennes hår hade ömsom fallit av, ömsom rakats av, vars tolvåriga styvdotter frågade om hon hade varit hos frissan samma dag. Hennes nya frisyr var ju så fin.

Det finns otaliga förlåt, det finns färre hyllningar. Men det finns liv, så länge liv finns.

Och jag planerar att sitta här på bryggan tills dess att solen sakta försvinner bakom nästa tall, innan den så småningom tittar fram bakom tallen därefter igen. Kliva ned i vattnet, blicka ut över Siljan, känna pålandsvindens stilla ryckande i mitt hår och kylan dansandes kring mina fötter. Känna alla förnimmelser, känna dem hårt. Känna alla förnimmelser som vittnar om att jag lever. Låta en högtalare skråla ut musik genom ett fönster i den förort där jag kommer att bo, en sen sommarnatt med harmoni i kroppen. Låta grannskapet höra att någon är lycklig och glad ikväll. Sjunga med och valsa i piruetter ut på balkongen, kanske slå ett samtal till min morfar av hjärtats lust bara för att få höra hans röst och visa tacksamhet över att han har funnits för mig så länge, och över att han finns så länge han finns.

Glädjas, sjungas, kännas, hoppas, finnas. Finnas, så länge det finns liv. Jag känner tillit till det.

Och att det finns liv. Vilken sjuhelvetes jävla seger att fira. Varenda dag.