När jag var ung trodde jag hade att det gav makt att ha läst Strindberg och Lagerkvist. Redan då insåg jag nog att det inte skulle ge mig högre lön, men hoppades på något slags socialt övertag. En gång var nog också samhället så beskaffat att det gav makt eller i varje fall respekt att vara beläst. Men den tiden är förbi - som upplysningstiden, de rivna palatsen i Klara, sommaren 1967. Litteraturen har blivit en sorts kvinnofälla. En sektor med låg status som bärs upp av medelålders kvinnor på ideell basis. Fast jag läste inte för att jag förväntade mig någon praktisk nytta utan för att det var roligt och stimulerande. Få sysslor har känts så meningsfulla. Böckerna var en upptäcktsresa som öppnade dörr på dörr till verkligheten. Vad kunde vara mer lockande än det? Hur mina jämnåriga kunde tycka att det var roligare att stå nånstans med en moppe och hänga begrep jag aldrig. De korta stunder jag försökte kändes bortkastade. För det mesta hände ingenting, och jag blev fruktansvärt uttråkad. Jag tror jag begriper det bättre nu: böckerna hade inget att erbjuda mina kamrater. Jag var inte som de. Fast det fanns lockelser utanför litteraturen som påverkade även mig. Bredvid moppen kanske det stod en eller flera flickor, med läppar, lår, bröst, hår, skratt. Den lockelsen kände jag lika konkret som de. Fast den var inte stark nog att tränga ut Strindberg och Lagerkvist ur mitt liv.