Vid midnatt, klämtar klockan,
Tolv slag, för drömmar slockna.
kroppsligt stilla, i spökens timma,
Själens vandring, i nattens dimma.

Långsamt flytande, i stilla mak,
Färden för oss, till världens tak.
Tankar om livet, och ödet,
Att vägen finna, innan döden.

Vi faller alla, i samma vila,
Orörliga, när själen, tyst den ila.
Att finna ro, i vår sista timma,
Att stolt, träda in, i dödens dimma.

Men, att finna ro, tillsammans,
Äro alltid, den dröm, vi ser som sannast.
Men ödet, vill oss alltid, annat,
Men tiden, har för oss, för alltid stannat.

Fast, i en värld, av drömmar,
Med ouppnåeliga mål, vid våra tömmar.
För att sakta färdas, mot våra drömmar,
Att ständigt, täras, i våra sömmar.

Vid horisontens rand, väntar livet,
Men vi tar allt, för givet.
Att tillslut, finna ro,
Att få livet, att gro.

Sådan, är drömmarnas, verklighet,
Dem vill få oss att se, vår dödlighet.
För att, på vår härlighet, tro,
Så att våran verklighet, kan gro.

Sådan, är livets, enda tro...

Midnattstimman är nu, slagen till ro...